Dick Erixon

De ger aldrig upp – vänstern och vänsterliberaler. De fortsätter tycka mer synd om mördare, våldtäktsmän och grovt kriminella än om de hederliga människor som drabbas av deras extrema destruktivitet och förakt för människovärdet. Jag äcklas av detta snobberi i “godhet” som bara leder till mer lidande.

Senaste exemplet ser vi i DN idag där förre L-politikern och socialborgarrådet Jan Jönsson får breda ut sig i sin larviga och påklistrade omsorg om unga brottslingar.

Han vänder sig – naturligtvis – mot att blågula regeringen inför ungdomsfängelser: Barnfängelserna kommer fostra dem till ett liv i kriminalitet.

Jönssons perspektiv är det verkliga problemet

Min första tanke är, jamen Jönsson, varför löste du inte problemet utan fängelser medan du hade makten!?! Varför klaga på dem som tar upp din kastade handske när du givit upp och lämnar efter dig en verklighet som inte är ett dugg bättre än när du tillträdde? Var finns självkritiken? Insikten om det egna misslyckandet?

Ingenstans. Bara klaga på dem som inser att de system vi haft för unga kriminella inte fungerar – och därför måste nya åtgärder och nya metoder tillämpas. Och det på andra filosofiska och ideologiska grunder än daltandet med kriminella som om de är dem det är mest synd om.

Så här skriver han som misslyckats med sitt jobb:

“Många av de barn som ska sitta här [ungdomsavdelningar på fängelser] i höst har redan snurrat runt i samhällets vård när föräldrarna inte räckt till. Fram tills de dömdes har vi varken sett till att de blivit vaccinerade, klarat skolan eller fått värdiga boendemiljöer. När katastrofen väl är ett faktum förmår vi inte heller ta fram de resurser som krävs för en annan framtid.

Vad innebär då ett stärkt brottsofferperspektiv, egentligen? När samhället negligerar dessa barn skapar vi själva de tigerpojkar som ger nya brottsoffer. Vad talar för att Kriminalvården kommer att lyckas bättre än SiS gjort, när statens fastighetsbolag återigen inte prioriterar barnen – precis så som vuxenvärlden sällan gjort under hela deras uppväxt?”

Vägrar se skadan hittillsvarande politik orsakat

Så fel han har. Om de unga kriminella är inlåsta kan de inte orsaka “nya brottsoffer”. Och en annan anledning till att regeringen gör om systemet är ju att dessa kriminella suttit på SiS-hem avsedda för unga med sociala problem. Där har de ju härjat och förstört livet för redan sårbara unga utan kriminell bakgrund. Detta svek skiter Jan Jönsson fullständigt i. Han månar bara om de unga som begått våldsbrott. Varför då?

Att skilja dessa två grupper av olycksbarn är självfallet rätt. Flickor med anorexi och andra problem ska naturligtvis inte befinna sig i samma lokaler som unga mördare.

Fattar inte Jan Jönsson det?

Unga kriminella ska hanteras med fast hand. De ska låsas in. Avtjäna sitt straff som vuxna. För har man begått grova våldsbrott, då är man vuxen nog att ta konsekvensen – samhällets bestraffning i form av långvarig inlåsning.

Fängelse nyttig läxa för unga kriminella

Jag tror faktiskt att ungdomsfängelserna kan vara den mest humana, socialt hänsynstagande och nyttiga åtgärden som kriminalpolitiken kan vidta, också sett till de pojkar som utfört våldsbrott.

Vissa unga män behöver tydliga ramar och gränssättande. När familjen inte klarar av att sätta dem, behöver samhället göra det. Och det sker inte med samtal hos socialtjänsten. Det sker inte på SiS-hem där de kan fortsätta rida på sitt dominansbeteende. Det sker i en miljö där de tas ned på jorden. Där deras uppblåsta egon punkteras och de får lära sig att livet består av lika mycket skyldigheter och plikter som rättigheter. Att respekt är något man förtjänar, inte något man tar sig.

Då krävs en maskulin, tydlig befälsordning där de som sätter gränserna är starkare både fysiskt och mentalt än de unga kriminella. Först när de blivit satta på plats och avklädda sin uppblåsta självbild, kommer de att kunna lyssna på goda råd. Och kunna börja lita på vuxna.

Svårare än så är det inte. Genom alla tider har äldre vuxna män lärt unga tuppar hur livet fungerar, att sätta gränser och konkret visa hur man uppnår respekt genom att vara en ansvarstagande individ. För vissa krävs uppenbarligen att de först hamnar i fängelse för att detta ska vara möjligt.

Under budgetkontrollutskottets möte på tisdagen hade vi också besök av övervakningskommittén för antikorruptionsbyrån OLAF. I takt med att EU-budgeten ökar, blir riskerna för fusk, bedrägerier och korruption också större. Ändå minskar kommissionen på antikorruptionsarbetet.

Övervakningskommittén (Supervisory Committee of OLAF) rapporterade till oss i utskottet om den översyn som sker över EU:s struktur för att bekämpa oegentligheter och hur samarbetet ska se ut mellan administrativa granskningar i OLAF och utredningar av misstänkt kriminalitet i EPPO. Tre rapporter diskuterades.

Så här löd min kommentar.

“Thank you, Supervisory Committee for these important opinions.

As co-rapporteur on the Antifraud-architecture (AFA) review, I will take one clear message with me: the framework has improved, but ambiguity and fragmentation still weaken results.

The revised OLAF-regulation must clarify OLAF:s (1) mandate, (2) investigation duration and (3) the threshold for reporting suspected criminal conduct to the EPPO. Our objective cannot be merely to exchange information. It must be to protect and recover taxpayers’ money, with stronger accountability for following up OLAF recommendations.

Reforms without capacity is not credible.

So, my question is about the fact that OLAF has had to release 74 posts since 2018 while taking on new responsibilities and while AI require sustained investments.

What minimum staffing and interoperability investment does the committee consider necessary and which measurable indicators should Parlament use to verify that these resources result in shorter investigations, stronger follow-up and higher recoveries?”

Övervakningskommittén konstaterade att personalstyrkan minskat från runt 400 till 300 på tio år. De ville inte som tjänstemän göra bedömningar av vad som krävs, men konstaterade att det naturligtvis blir svårare att uppfylla alla uppgifter om man inte har tillräckligt med personal.

För mig är det obegripligt att kommissionen avlövar OLAF samtidigt som man kraftigt utökar budgeten och riskerna för bedrägerier ökar. Det är som om man inte tar korruption på allvar. Jag får intrycket att kommissionen tror att det räcker med att i papper skriva hur viktig granskning är, utan att behöva följa upp orden med resurser till dem som ska utföra arbetet. Så är det naturligtvis inte.

Under tisdagen möttes budgetkontrollutskottet för långt möte (från 8.30 till 17.15) i en rad angelägna ärenden. Mest uppmärksammat var att tre kommissionärer medverkade i samband med att ärendet om att lösgöra anslag till Ungern efter regeringsskiftet.

Det är välkommet att EU-kommissionen likabehandlar medlemsländer. Ungern får nu sina anslag enligt reglerna, efter att de ha hållits inne på grund av kommissionens konflikt med förra regeringen i Ungern. Men jag ställde kritisk fråga om hur olika medlemsländerna behandlas av kommissionen. Så här sa jag:

– Vi konservativa i ECR har länge kritiserat den villkorsmekanism (conditionality mechanism) eftersom den ökar kommissionens makt på bekostnad av medlemsländerna och pengar avsedda för medborgare kan låsas på vaga kriterier. Min fråga blir: På exakt vilka kriterier blir anslagen till Ungern nu utbetalda? Är dessa kriterier objektiva, är de offentliga och kommer samma standard at tillämpas mot varje medlemsland, oavsett vilka partier som ingår i regeringen?

– Vi kan se olika behandling av länder beroende på vilka partier som är vid makten. Det undergräver processen.

Budgetkommissioner Piotr Serafin svarade att man följer anvisningar i ett beslut från december 2022.

Men när mina medarbetare granskat det beslutet är det – liksom så mycket annat i från kommissionen – oklara skrivningar som inte ger några exakt kriterier så att man kan jämföra hur kommissionen beslutar i olika fall. Det tycks finnas ett stort inslag av godtycke, där kommissionen behandlar vissa länder generöst när de överträder EU-regler, medan man är stenhård mot andra.

Många kommer att bli upprörda. Igen. Två författare borrar djupt i något som präglar vår tid men sällan lyfts fram och ännu mindre problematiseras – att ett matriarkat tagit över. Och är lika skadligt som ett patriarkat.

Det är Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson sin efter  ”Den mjuka staten” från 2024 nu kommer ut med boken ”Det nya matriarkatet”.

Jag har ju tidigare pekat på att Europaparlamentets jämställdhetsutskott är det minst jämställda av alla. Över 90 procent av ledamöterna tillhör ena könet och mindre än 10 procent således det andra. Av någon anledning anses det inte vara ett problem, utan snarare tecken på “framgång” för jämställdheten. Som om 100 procent kvinnor vore det mest jämställda.

Och i Sverige tas många fler arbetsplatser över av kvinnor. I en recension i Svenska Dagbladet skriver Gunilla Kindstrand:

Detta är naturligtvis helt galet. Jämställdhet har slagit över i en sorts manshat. Och få tycks bry sig. Eller vågar säga ifrån.

Men här måste det naturligtvis rensas upp. Det offentliga – i stat, kommun och regioner liksom i all skattefinansierad verksamhet – måste denna extrema idelogisering av jämställdhet raderas ut, omintetgöras. Det hänger på vilka politiker väljarkåren ger sitt stöd i höstens val.

Den som vill se kursändring måste rösta på de blågula, eftersom det är vänstersidan i politiken som driver fram den här obalansen med sitt manshat.

Kulturvänstern är som en trasig LP-skiva, de upprepar sig om och om igen. Nu har DN gått igång på att SD-projektet Migrationskartan.se nu också visar hur antalet moskéer ökat de senaste årtiondena.

Eller som Kristina Lindquist skriver: ”Men att drömma sig tillbaka till ett mytologiskt förflutet är något av en fascistisk paradgren”.

I rubriken på hennes kulturkrönika frågar hon: Vilken epok är det Sverigedemokraterna vill återvända till egentligen?

Mattias Karlsson svarar; “En bättre.”

Jag är förvånad att inte fler intellektuella övergivit politiska vänstern som ju är alltmer inskränkt i sitt hyllande av Hamas och islam, samtidigt som man påstår sig vara för kvinnor och sexuella minoriteter (dem som Hamas vill förslava eller döda). Men nu har en bekännelse kommit från Martin Jonols som tillhört vänstern hela sitt liv.

Martin Jonols är författare och dramatiker som jobbat för stadsteatrar och Radioteatern. Han växte upp i den vänsterextrema eliten, där morfar var ledande gestalt i Sveriges Kommunistiska parti och riksdagsman.

Med tiden har Jonols ifrågasatt vänsterns “engagemang” och tar nu i boken Samtida bekännelser avstånd från vänstern. Slutsatsen har långsamt vuxit fram, då han ofta ifrågasatt rådande perspektiv genom att vara nyfiken på den mångfacetterade verkligheten som den är snarare än att följa dogmer. Vänsterns attityd är ju tvärsäkerhet.

På ett lågmält sätt beskriver Jonols hur han känt allt större främlingskap med sina gamla kamratkretsar. Som när han var ute med sina söner på fiskeresa och lärde han känna en mycket fiskeintresserad man i en by i Hälsingland. Mannen var bekymrad för dottern som flyttat till Stockholm. Varje vecka läste han om skjutningar och sprängdåd.

“Oron och främlingskapet han kände inför detta hade så småningom fått honom att rösta på Sverigedemokraterna … I mitt flöde på Facebook blir detta slags män ständigt demoniserade, jämförda med nazister och betraktade som ett hot mot demokratin … För min del har jag svårt att med bästa vilja i världen se mannen som rasist eller fascist. Han framstod som mild och vänlig, en långtidssjukskriven, yrkesskadad svetsare som gärna tog en öl på den lokala pizzerian tillsammans med ägaren, som ursprungligen kom från Balkan … Vänsterns oförsonliga dövhet gentemot män av hans sort är sannolikt ett trumfkort för Sverigedemokraterna.”

Från sin tid som lärare berättar Jonols om hur dåligt “regeln om lågaffektivt bemötande” fungerar mot stökiga pojkar. De får härja och förstöra studiemiljön för skötsamma elever. Samtidigt ser han något i de stökiga. När de fick vara i slöjdsalen med en lärare som varit punkare, “häpnade jag över hur glada och belåtna de plötsligt blev när de fick träna på att snickra med min rätt bistra kollega.” Förlorare när oordning får råda i skolan är elever utan föräldrar som kan hjälpa dem med det skolan misslyckas med att lära ut. Författaren skriver det inte rent ut, men här har han ju ett uppenbart konservativt perspektiv på verkligheten, som verkligen inte stämmer med vänsterns antiauktoritära, mer anarkistiska låt-gå attityd.

Boktiteln anspelar på bok av svenska vänsterns stora mentor Jan Myrdal. Hans inflytande har varit enormt, menar Jonols. Och lika skadligt. “Myrdal försvarade Josef Stalin, Pol Pot, massakern på Himmelska fridens torg och dödsdomen mot Salman Rushdie. Ändå har han i årtionden blivit förlåten av tongivande vänsterskribenter på ett sätt som undergräver förtroendet för den vänsterintellektuella traditionen i Sverige.” Jan Guillou, Mikael Wiehe och Andres Lokko citeras.

“För min del har jag fått nog”, skriver Jonols.

Boken visar hur en vaken person ändå kan hänga kvar länge i sina gamla vänkretsar. Det är märkligt lätt att blunda för verkligheten och tro på de fixa idéer man en gång fångats av eller vuxit upp med. Vänskap och tillhörighet betyder mycket för alla människor. Men vissa av oss kan inte låta bli att ta verkligheten på allvar. Se sambanden. Och reflektera över dem. Då kan man tvingas välja. Mellan att fortsätta leva i det som blivit en förljugen värld eller bryta med den för att känna sig fri, rationell och sann mot sig själv.

Jag känner igen den resan. Martin Jonols sätter ord på den. Många fler borde göra den.

*

Disclaimer: Jag har haft kontakt med Martin Jonols om hans tidigare bok Stalin på Östermalm. Och han skriver om det i denna bok.

Roligt att en så erfaren kulturperson uppskattar min analys om svensk kommunism. Den bygger på mina egna livserfarenheter, vilket jag berättade för Jonols. Blir riktigt glad över att han nämner mina morföräldrar, som tillhörde den hårda vänstern fast i en helt annan tid än vår.

Läser en debattartikel av en ung kvinna som varit aktiv moderat men nu är kritisk mot partiet. Hennes budskap liknar det som unga C-partister (bland dem jag själv) framförde mot Thorbjörn Fälldin när det inte gick bra för C trots att han var statsminister.

Amilia Stapelfeldt menar i Kvartal att partiet borde byta partiledning. Ut med Kristerssons generation och in med Benjamin Dousa eller Camilla Waltersson Grönvall. Amilia menar att partiet har en “oförmåga att kommunicera självsäkerhet. Under mandatperioden har vi fått se hur Socialdemokraterna kommer undan med den ena skandalen värre än den andra. Lotteriskandalen, trollfabriken AiP Media, Jamal El Hamas och att deras lokalförening i Botkyrka styrs av gängkriminella.”

Samtidigt som attackerna ska vara hårdare vill hon att M ska ta hand om mittfältet i politiken.

Jo, statsminister Fälldin fick samma kritik. Han ansågs inte föra fram partiets politik utan lät övriga regeringspartier ta plats.

Statsministerrollen

Man kan tro att statsministerrollen ger starka fördelar. Innehavaren är ofta med i medierna. Har mycket makt. Men stämmer det? Att vara statsminister i en koalitionsregering är egentligen en självmotsägelse. Kristersson ska leda landet, hålla ihop regeringsunderlaget och samtidigt profilera partiet. Det är en nästan omöjlig position.

Fälldin svarade internt på kritiken genom att påpeka att den som håller i regeringen får ett extra ansvar för att hålla ihop trupperna. Och behöver därför kompromissa mer än de mindre partier som kan vara mer egoistiska. Amilia ger också Ebba Busch beröm för att ta ut svängarna. Det kan Busch göra just därför att hon inte behöver hålla ihop regeringen.

Att bära regeringsansvaret är tyngre än de flesta inser. Särskilt när medierna lutar åt vänster och är mycket hårdare i sin granskning mot en icke-socialistisk regering än när Socialdemokraterna regerar.

Se framåt

Jag kan dock ge Amilia rätt i att M inte förmår “äga sin egen berättelse”. Iallafall i meningen att presentera politiken framåt. Sverigedemokraterna har större trovärdighet i att vara garanten för en rak och sund kriminal- och migrationspolitik. Moderaterna borde kunna muta in den ekonomiska politiken: avreglering för tillväxt. Men här är problemet Europeiska unionen. Där bromsar de stora partigrupperna (med M och S i ohelig allians) just sådan friska tag. I EU fortsätter M att (via EPP) rösta för mer regleringar, mer förbud, mer politisk styrning över industriinvesteringar. Ursula von der Leyen är “moderat” och en stor hämsko för M. Här behöver M göra en rejäl valanalys, särskilt om opinionsmätningarna får rätt.

Skelettet i garderoben: Reinfeldt

En annan anledning till att M hamnat illa är Fredrik Reinfeldt. Därför blir det komiskt när Amilia hyllar Reinfeldt, mannen som suddade ut Moderaternas identitet och därmed förstörde partiets självförtroende.

Kombinationen av Reinfeldts triangulering och kontinentens marknadsekonomiskt opålitliga borgerliga partier tynger ner och bakbinder Moderaterna. Det är mycket seghet man här behöver skära sig fri från för att kunna bli mer frimodiga. Men helt fria blir man inte, eftersom statsministerposten kräver kompromisser med andra.

Kanske ligger förklaringen till att somliga M-sympatisörer känner som Amilia i att partiet inte utnyttjade oppositionstiden 2014-2022 till att skaffa sig den fria och självsäkra profil man nu skulle behövt kunna luta sig emot efter fyra års regerande.

Vänsteralternativet är värre

Men jag tror fortfarande starkt på valseger för de blågula. Om inte annat därför att alternativet är så mycket värre. Man ska komma ihåg att för väljarna handlar det om att välja ett av två regeringsalternativ. Ju närmare vi kommer valdagen desto fler väljare kommer att inse att det inte finns något perfekt val. Det handlar snarare om att välja det minst dåliga. Och då kommer, är min gissning, en större majoritet än 2022 att välja blågult. Varför? Nu har man sett att Tidö kunde fungera, vilket är en enorm skillnad från 2022 då man köpte grisen i säcken.

Självklart vore det mycket bättre om väljarna aktivt ville välja en blågul majoritet, men med det stora missnöje som ligger i luften får partierna vara glada om väljarna anser att man är det minst dåliga alternativet.

Ju mer jag är i Strasbourg desto mer gillar jag denna stad i Frankrikes “Norrland”. Kontrasten till Bryssel är enorm. Jag har försökt få parlamentet att uttala sig för att sluta med flyttcirkusen. Och jag ser gärna att vi dumpar Bryssel och väljer Strasbourg som huvudort för EU.

Skälet till att jag stannar över helgen i Strasbourg, efter en veckas session med parlamentet här, och sedan tar höghastighetståget till Bryssel, där jag har möten i veckan, är att minska restiden. Och därför att jag kommit att uppskatta stan. Allt medan jag vill dra från Bryssel så fort som möjligt.

Bryssel är en soptipp där soppåsar fyller trottoarerna minst två dagar i veckan. På kvällarna tar hoodiesarna (utomeuropeiska unga män) över många gator. Och om inte dem, så uteliggare. Underhållet är så eftersatt att man måste titta ner i backen för att inte stuka fötterna i någon decimeterdjup håla. Klottersanering tycks inte Bryssels borgmästare veta vad det är. Staden är fruktansvärd att vara i. (Utom några turistiska kvarter, där det dock varnas för rånrisken.)

Vilken skillnad mot Strasbourg. Skälet till att staden ligger där den ligger är de många vattenvägarna som möts här. Stadens centrum liknar i mycket Stockholm och Gamla stan. Fast luftigare. Detta är Frankrike, men många byggnader är från 1871-1919 då regionen Alsace med Strasbourg var en del av Tyskland.

Parkerna med träd, buskar och blomarrangemang är många.

Spårvagnarna har enorma fönster och ser nästan futuristiska ut när de följer de slingrande spåren i alla väderstreck genom staden.

När man inte är turist, utan arbetar här, blir staden utanför den turistvänliga kärnan allt viktigare. Och här liknar Strasbourg också Stockholm, eller närmare bestämt Vasastan. De minutiöst och vackert utsmyckade bostadshusen skapar en trygg och inbjudande stadsmiljö.

Visst finns här också en hel del modernistiska åbäken till byggnader i betong och glas. Inte minst Europaparlamentets besynnerliga arkitektur som ska vara storslagen sedd utifrån, men som invändigt är extremt ineffektiv med trånga gångar och fruktansvärt underdimensionerade hissar. Men det kan vi politiker stå ut med. Det viktiga är att EU slutar med den slösaktiga flytten mellan Bryssel och Strasbourg som kostar uppemot två miljarder kronor om året.

De flesta utgår ifrån att parlamentet i så fall ska stanna i Bryssel och ge upp Strasbourg. Men det borde bli tvärtom. Strasbourg och Alsace är Frankrikes Norrland, den mest glesbefolkade delen av landet. Här borde parlamentet ligga permanent, så länge ett parlament alls behövs för det mellanstatliga samarbete EU borde vara.

Jag svor rejält i kyrkan. Riktade hård kritik mot EU:s biståndspolitik i kammaren.

På torsdagsmorgonen talade de flesta europaparlamentariker för att öka EU:s biståndsbudget. Detta trots att den tiodubblats under 25 år (i nominellt värde). Man talade om att det finns så många problem i Afrika, Mellanöstern och annorstädes. Självklart är det så. Men är det vi européer som ska lösa dessa problem?

Mitt svar var tydligt: “Europa kan inte rädda världen. Det är ett kolonialt, förlegat tänkande.” Istället borde vi folkvalda fokusera på våra väljares och skattebetalares vardagsproblem.

EU-bistånd kan inte rädda världen. pic.twitter.com/gfyHm1zqkS

— Dick Erixon (@DickErixon) July 10, 2026