Dagens Arena

Karensavdraget brukar beskrivas som en fråga om sjukdom. Men i grunden handlar det om vilket arbetsliv vi bygger. Ska den som blir sjuk kunna stanna hemma, eller ska sjukdom börja med ett avdrag på lönen? skriver Jimmy Nyman.

Arbetare straffas hårdast av karensavdraget. När mensbesvär blir en löneförlust ser vi att arbetarkvinnor får betala ännu ett pris.

Arbetet har rapporterat om en ny LO-undersökning som visar att närmare var femte arbetarkvinna varit tvungen att stanna hemma från jobbet på grund av mensbesvär det senaste året. I gruppen 18–29 år handlar det om 35 procent. LO uppskattar att omkring 160 000 kvinnor i arbetaryrken sjukskrivit sig och första dagen gått helt utan lön på grund av mensbesvär.

Det är siffror, men det är också vardag. Den som arbetar i hemtjänsten, på förskolan, i butiken, i industrin eller på golvet i välfärden kan inte bara flytta arbetsdagen till köksbordet. Jobbet sker på plats. Kroppen måste vara där. När kroppen inte håller, försvinner också inkomsten.

Jag ska inte göra mig till talesperson för kvinnors erfarenheter. Men när kvinnor i arbetaryrken själva beskriver hur mensbesvär blir en löneförlust måste politiken lyssna. Det handlar inte om svaghet eller bristande arbetsmoral. Det handlar om ett system som gör sjukdom dyrare för den som redan har mindre marginaler.

Karensavdraget är utformat som om sjukdom slår lika mot alla. Så ser inte arbetslivet ut. Den som kan arbeta hemifrån har ofta större möjlighet att hantera en lättare sjukdag. Den som måste vara på plats har inte samma möjlighet. Då blir karensen inte en neutral regel. Den slår hårdare mot arbetare.

LO:s undersökning visar dessutom att den slår särskilt hårt mot arbetarkvinnor.

Mensbesvär är inte självvalt. Det är inte något man kan planera bort eller skärpa sig igenom. Ändå gör sjukförsäkringen det till en privat kostnad. När kvinnors kroppar möter ett system som kräver att sjukdom ska kosta, blir sjukförsäkringen ojämställd i praktiken.

Arbetsgivarsidan brukar invända att ett slopat karensavdrag skulle bli dyrt. Men kostnaden finns redan. Den ligger bara på den som blir sjuk. Den ligger hos undersköterskan som förlorar inkomst, hos butiksanställda som går till jobbet med smärta och hos den som måste välja mellan återhämtning och ekonomi.

Det är en märklig syn på ansvar. För när sjukdom görs till en ekonomisk risk skapas ett arbetsliv där människor förväntas bita ihop. Det är dålig arbetsmiljö, dålig folkhälsa och dålig jämställdhet.

Ett starkt samhälle kan inte bygga sin arbetslinje på att människor ska betala för att kroppen inte följer schemat. En sjukförsäkring ska ge trygghet när människor behöver den. Den ska inte straffa dem som har minst möjlighet att runda systemet.

Karensavdraget bör avskaffas. Inte bara för att det är en klassfråga. Utan för att det också är en fråga om jämställdhet, arbetsmiljö och respekt för människors faktiska liv.

Sjukdom ska inte vara en löneförlust. Och arbetarkvinnor ska inte betala det högsta priset för en orättvis sjukförsäkring.

Inlägget Mens ska inte ge löneavdrag dök först upp på Dagens Arena.

Ett statsbesök får inte bli en kuliss, skriver debattörerna.

Den första juli trädde Kinas så kallade enhetslag i kraft. Den nya lagen går ut på att tvångsassimilera alla etniska minoriteter i Kina. Tre dagar senare tog Sveriges statsminister och utrikesminister emot Kinas utrikesminister Wang Yi i Stockholm. Samtidigt tänder en tibetansk aktivist eld på sig själv utanför FN:s högkvarter i New York i protest mot Kinas förtryck av Tibet.

Kontrasten kunde inte vara större.

Enhetslagen är inte en lag om sammanhållning. Bakom talet om “etnisk enhet” döljer sig en politik som skiljer tibetanska barn från sina familjer och placerar dem i statliga internatskolor där de formas till lojala kinesiska medborgare. Den nya enhetslagen ger denna assimilationspolitik ett starkare juridiskt stöd. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Volker Türk har varnat för att lagen riskerar att ytterligare inskränka grundläggande fri- och rättigheter.

Trots detta välkomnade Sverige en av den kinesiska regimens högsta företrädare som om relationen vore normal. Det är skamlöst.

Det handlar inte bara om Tibet. Miljontals uigurer utsätts för systematiskt förtryc,. Hongkongs frihet har krossats och den svenske förläggaren Gui Minhai sitter fortfarande fängslad efter att ha kidnappats av kinesiska myndigheter. I snart åtta år har det inte kommit ett enda livstecken från Gui Minhai. Kina gömmer honom för omvärlden men hävdar att “han är vid god hälsa”.

Sverige ska naturligtvis föra dialog med Kina. Men dialog får aldrig förväxlas med tyst acceptans. Ett statsbesök får inte bli en kuliss där grova människorättsbrott sopas undan av diplomatiska artighetsfraser.

Vi uppmanar regeringen att offentligt kräva att Kina upphäver enhetslagen, upphör med tvångsassimileringen i Tibet och Östturkestan, friger Gui Minhai, demokratiaktivister i Hongkong och och andra politiska fångar samt står bakom skärpta europeiska åtgärder mot ansvariga för övergreppen.

Demokratier förlorar sin trovärdighet när de talar varmt om mänskliga rättigheter men tiger när diktaturer knackar på dörren. Sverige måste visa att våra värderingar väger tyngre än diplomatiska artighetsbesök.

Sluta behandla Kinas diktatur som en normal stat!

Kurdo Baksi, författare

Mattias Björnerstedt, ordförande Svenska Tibetkommittén

Tao Chan, ordförande Befria Hongkong

Nijat Turghun, Uiguriska utbildningsföreningen

Inlägget Sluta behandla Kinas diktatur som en normal stat dök först upp på Dagens Arena.

Arbetsmarknaden har formats så att människor frivilligt ger med än vad de egentligen mår bra av. Den här prestationshetsen börjar redan i barndomen och under skolgången. Vi är medskapare av detta skadliga system – för att vi vill våra barn väl, skriver forskarna Malin Espersson och Tullia Jack.

Det har nyss varit tentaperiod och slutspurt på vårterminen, som nu följts av ett efterlängtat sommarlov. Men för att förtjäna vilan måste man först plugga, prestera och leverera, det var Malins reaktion när hennes dotter berättade om en spontan bussresa med kompisar till Nederländerna i slutet av terminen.

Istället för att glädjas med sin dotter, när denna delade med sig av sina helgplaner,  gav hon henne dåligt samvete. Dottern borde studera – inte roa sig. Tullia kände igen sig direkt. Inte för att vi är hårda föräldrar, utan för att vi har lärt oss att prestera är viktigt.

Vi forskar båda om arbete, konsumtion och vad som räknas som ett bra liv. Malin studerar hur passion i arbetslivet omvandlas till en produktiv kraft som arbetsgivare kan utnyttja – utan att betala för det.

I dataspelsbranschen, som hennes forskargrupp undersökt, arbetar unga utvecklare övertid utan ersättning för att de älskar det de gör. Fenomenet kallas “crunch” – planerade arbetstoppar inför spellanseringar – och det accepteras för att passionen för spelet är starkare än insikten om exploatering.

Tullia har forskat om hur vi konsumerar mer än vi behöver – inte för att vi är giriga, utan för att systemet bygger konventioner kring resursintensiva livsstilar som görs till en norm. Att arbeta heltid, prestera, optimera, konsumera – allt detta ses som självklarheter. Att göra mindre upplevs som ett misslyckande.

När vi kombinerar våra perspektiv ser vi ett mönster om hur vi uppfostrar våra barn till att bli perfekta deltagare i ett system som exploaterar just de egenskaper vi hoppas att de ska ha – engagemang, lojalitet, kreativitet och vilja att göra sitt bästa.

Vi är aktivt delaktiga i att reproducera detta skadliga systemet för att vi älskar våra barn och vill att de ska klara sig. Det är den mekanismen som gör systemet så robust. Självexploatering reproduceras av välmenande människor vars kärlek blir till drivkraft.

Det handlar inte om att arbetsgivare lurar naiva anställda. Det handlar om att arbetsmarknaden har formats så att individer frivilligt – ja, entusiastiskt – väljer att ge mer än de egentligen mår bra av. Och de väljer det för att alternativet är att känna sig som en som “inte bryr sig” eller “inte är med i laget”. Skammen är konstruerad, men den känns verklig.

Den skammen lär barn tidigt. En studie från Stockholms universitet visade att var tredje 16-åring på svenska gymnasier upplevde stress på en nivå som kan klassas som allvarlig, och att åtta procent hade symtom så svåra att de hos vuxna hade kvalificerat för en klinisk utmattningsdiagnos . Enligt SCB uppger 47 procent av flickorna och 16 procent av pojkarna på gymnasiet att de känner sig stressade flera gånger i veckan. Vi pratar alltså inte om enstaka känsliga individer som inte klarar trycket. Vi pratar om ett strukturellt problem som systematiskt reproduceras i tanken om att hen borde studera. 

Vi säljer vår nutid för ett löfte om framtiden. Arbeta hårt nu, så blir det bättre sen. Plugga nu, lev sen. Prestera nu, njut när du är gammal. Men framtiden är alltid framtiden – den infinner sig sällan som den utlovades, och under tiden har livet levts i väntans tecken.

Det gäller oss själva. Och det gäller i ännu högre grad våra barn, som ännu inte ens hunnit börja sälja sina år, men som vi redan fostrar till det. Men vilken framtid väntar ett barn som aldrig fick lära sig att vara i nuet?

En spontan bussresa till Nederländerna med vänner är inte ett tecken på bristande ambition. Det är ett tecken på ett liv som levs.

Nu är det sommarlov. Låt det faktiskt vara det.

Malin Espersson är universitetslektor vid Institutionen för tjänstevetenskap, Lunds universitet, och forskar om arbetsvillkor och självexploatering.

Tullia Jack är biträdande universitetslektor vid samma institution och forskar om vardagslivet.

Inlägget Vi fostrar våra barn till kapitalismens självuppoffrare dök först upp på Dagens Arena.