Dagens Arena

Jobb det finns verkliga behov av hör inte hemma i garantin.

Det är oklart vilken artikel Oskar Brandt egentligen replikerar på. Han inleder med att fäktas mot siffror och förslag som inte finns i vår text. Varifrån han har fått siffran 19 000 kronor i månadslön är en gåta, då vi överhuvudtaget inte diskuterar specifika lönenivåer för sysselsättningsgarantin. Inte heller indikerar vi en ospecificerad sänkning av reservationslönen eller föreslår att a-kassan ska avskaffas.

Brandt verkar vidare ha missförstått själva syftet med den sysselsättningsgaranti vi förespråkar. Han reagerar på att vi beskriver jobben som ”enkla” och vill i stället se jobb som motsvarar den arbetslöses kompetens till marknadsmässig lön.

Men en viktig poäng med vår version av sysselsättningsgaranti är att den ska vara en likvid buffert och att den inte ska konkurrera med den privata sektorn om arbetskraft och därmed riskera att driva upp löner och priser.

Den ska fungera som en likvid sysselsättningsreserv – det mest friktionslösa sättet att möjliggöra övergång till nytt jobb i privat sektor efter en störning.

Hör inte hemma i jobbgarantin

Om en senior ingenjör blir arbetslös ska garantin finnas där som ett yttersta golv, men det är inte statens uppgift att inom ramen för en sysselsättningsgaranti uppfinna ett nytt ingenjörsjobb med marknadslön. Då upphör garantin att fungera som buffert och blir i stället en permanent statlig expansion som inte reagerar på konjunkturen.

Enkla arbetsuppgifter, som att digitalisera arkiv eller utföra enklare omsorgssysslor, är skalbara. En person kan sluta på fredagen för att ta ett jobb i privat sektor utan att verksamheten faller. Avancerade tjänster kräver däremot kontinuitet; en brokonstruktör kan inte lämna ritningen halvfärdig bara för att konjunkturen vänder.

Erbjuds dessutom marknadslön i garantin skapas inlåsningseffekter där incitamentet att söka sig vidare försvinner. Finns det ett faktiskt behov av viktiga specialistjobb i offentlig sektor ska de vara ordinarie tjänster till marknadsvillkor. De hör inte hemma i en jobbgaranti. Tvärtom är det statens plikt att sörja för att den offentliga sektorn varken hindras att anställa eller att den gör sig av med personal den behöver för att fullgöra sitt välfärdsuppdrag. Att stat och kommun sedan länge sviker denna plikt beror till stor del på det finanspolitiska ramverket, vilket tvingat Sverige att både skära sönder välfärden och överge den fulla sysselsättningen.

Ingenstans i artikeln kopplar vi, som Brandt påstår, ihop jobbgarantin med sänkt reservationslön och minskad efterfrågan. Hela vår artikel går i stället ut på motsatsen: att staten ska kunna föra en mer expansiv politik.

Ett prisankare

I dag stryper politiken efterfrågan så fort arbetslösheten sjunker under en viss skattad nivå, av rädsla för inflation. En sysselsättningsgaranti enligt vår modell fungerar som en automatisk stabilisator och som ett prisankare som tillåter staten att vara betydligt mer offensiv.

En central funktion i vår version av sysselsättningsgarantin är nämligen att lönen utgör ett prisankare. Vi skriver i debattartikeln: “Samtidigt skapar garantin ett nominellt prisankare för hela ekonomin. Genom att staten erbjuder [enkelt] arbete till en fast lön sätter man ett golv för marknadslönerna och etablerar en tydlig numerär för prisnivån. Det skapar en bottenplatta som förhindrar att löner och priser börjar skena okontrollerat nerifrån, även när staten för en offensiv finanspolitik.” Med marknadslöner försvinner denna viktiga funktion och möjligheten till den utökade finanspolitik som Brandt, liksom vi, förespråkar.

Brandt skriver att ”Inflationen hanteras genom verkliga begränsningar: arbetskraft, resurser, kunskap och infrastruktur – inte genom mänskligt lidande.” Det är en analys vi delar till fullo. Men skillnaden i våra förslag är avgörande för om denna vision kan bli verklighet.

Brandt menar att en jobbgaranti “ska stärka efterfrågan”. Vi menar att den ska balansera efterfrågan nära fullt kapacitetsutnyttjande. För att lyckas med det krävs de mekanismer Brandt avfärdar.

Hans krav på marknadslöner dödar nämligen garantins båda huvudfunktioner. För det första upphör den att vara en likvid buffert. Om staten konkurrerar med marknadslöner låses arbetskraften in och flexibiliteten går förlorad. För det andra försvinner prisankaret. Utan en fast värdering av det viktigaste priset i ekonomin – arbetskraften – förlorar garantin sin förmåga att stabilisera prisnivån. Utan dessa två funktioner kan garantin inte leverera den ekonomi som både vi och Brandt strävar efter.

Erik Arnell, utredare, MMT för Sverige

Peo Hansen, Professor i Statsvetenskap, Linköpings universitet, och adjungerad professor vid Johns Hopkins University i Bologna

Inlägget är en slutreplik till Oskar Brandts svar på skribenternas artikel om arbetslösheten och inflationen.

Inlägget En jobbgaranti ska stabilisera – inte konkurrera dök först upp på Dagens Arena.

Trygghetslarm inte bara en produkt, förmedlar idén att trygghet är något individuellt.

Marknadsföring för säkerhetssystem och trygghetslarm som spelar på vår rädsla dyker upp med jämna mellanrum, och på senare tid allt oftare. Med allt som hänt i bakhuvudet väcker det inte trygghet, utan olust.

Kanske är det just för att de träffar en redan upparbetad nerv. Otryggheten präglar vår samtid, och finns närvarande i nyhetsflödet, i samtalen, i vardagliga försiktighetsåtgärder. Med den ökade rädslan, öppnas också ett utrymme för de som ser affärsmöjligheter.

Oron förtjänar att tas på allvar

Låt mig vara tydlig från början: rädslan är befogad. Den är inte överdriven och inget att moralisera över. Många upplever i dag en reell otrygghet i sin vardag. Och trygghetslarm är livsviktiga. För kvinnor, för äldre, för personer med funktionsnedsättning, för människor som lever ensamma. De fyller en konkret funktion och behöver därför finnas.

Just därför väcker den här typen av marknadsföring frågor som förtjänar att tas på allvar.

För den säljer inte bara en produkt. Den förmedlar också en underförstådd idé: att trygghet är något individuellt. Något du själv förväntas köpa, bära med dig och ytterst ansvara för.

Det är här obehaget uppstår.

Försäljningen av trygghetslarm ökar. I sig är det inte märkligt. Men när grundläggande samhällsvärden som trygghet i allt högre grad blir beroende av vinstdrivande företag sker en förskjutning. Fokus flyttas från politiskt ansvar och gemensamma lösningar till privata, kommersiella alternativ, från förebyggande samhällsarbete till individuell riskhantering.

Att kapitalisera på rädsla är inget nytt. Naomi Klein har beskrivit detta som ”kriskapitalism”: hur kriser inte bara hanteras politiskt, utan också exploateras ekonomiskt. Trygghetsindustrin är inte ensam om detta. Men den är särskilt känslig, eftersom den rör något så grundläggande som människors känsla av säkerhet och tillit till samhället.

Reduceras till symptombehandling

När trygghet paketeras som en konsumtionsvara riskerar den att avpolitiseras. Det som i grunden kräver politiska beslut, långsiktiga reformer och gemensamt ansvar reduceras till symptombehandling.

Trygghetslarm kan aldrig ersätta fungerande välfärd, närvarande samhällsservice eller ett politiskt ansvarstagande för tryggheten i det offentliga rummet.

När trygghet görs till en privat lösning förändras också vår föreställning om vad vi kan kräva gemensamt. Om trygghet blir något man köper själv, minskar trycket på politisk mobilisering och ansvarsutkrävande. Varför kräva förändring, när ansvaret successivt flyttas över till individen?

Budskapet i marknadsföring för säkerhetssystem och trygghetslarm är tydligt: lösningen finns till salu.

Trygghetslarm behövs, men de får aldrig bli en ersättning för de politiska reformer som behövs. För i slutändan gynnar denna utveckling främst de företag som kan göra rädsla till affärsidé.

Hur trygg man känner sig får aldrig bli beroende av hur mycket man har möjlighet att betala.

Trygghet bör inte vara en konsumtionsvara. Det är ett politiskt ansvar, och ett gemensamt åtagande.

Rebecka Bjuremalm

Inlägget Trygghet är ett politiskt ansvar, inte en produkt dök först upp på Dagens Arena.

Sluta använda de arbetslösa som skyddsvärn, skriver Oskar Brandt.

Debattörerna Peo Hansen och Erik Arnell missförstår jobbgarantins kärna när de i sin artikel här i Dagens Arena talar om ”enkla jobb” och antyder en ersättningsnivå runt 19 000 kronor.

Det låter oskyldigt, men effekten blir rakt motsatt syftet. En låg nivå på ersättningen från jobbgarantin pressar löneutvecklingen jämfört med a-kassan. Den sänker köpkraften. Då försvinner efterfrågan i ekonomin. Färre företag vågar och kan anställa. Jobbgarantin krymper arbetsmarknaden vid för låg ersättningsnivå.

En modern fattighusmodell?

En jobbgaranti fungerar bara om den erbjuder riktiga jobb till en värdig lön. Dessa ska motsvara eller höja den arbetslöses kompetens. Annars glider jobbgarantin mot en modern fattighusmodell. Högkvalificerade arbetslösa tvingas ta okvalificerade lågstatusjobb. Lågutbildade får inget ordentligt kompetenslyft. Alla möter hotet om degradering. Resultatet blir förnedring, inte utveckling.

När debattörerna dessutom kopplar jobbgarantin till sänkt reservationslön missar de en central poäng. I en konsekvent MMT-modell ska staten inte pressa löner nedåt för att ”hålla inflationen i schack”. Staten ska i stället styra efterfrågan och använda sysselsättning som stabilisator, inte arbetslöshet. Idén om reservationslön som inflationsverktyg hör hemma i äldre modeller som byggde på låglönekonkurrens med omvärlden och exportberoende. Den politiken har följts av fallande produktivitetstillväxt, inte högre.

Historien är tydlig. När löner, ersättningar och bidrag pressas ned:

• minskar efterfrågan

• sjunker investeringarna

• stagnerar produktiviteten

• låses människor fast i lågkvalificerade jobb.

Sverige visade länge motsatsen. Den gamla svenska modellen byggde på generösa socialförsäkringar, stark offentlig sektor och hög sysselsättning. Företag tvingades konkurrera med produktivitet och innovation, inte med låga löner. Den modellen gav både tillväxt och jämlikhet.

En inflationssköld

En jobbgaranti ska bygga vidare på den logiken. Den ska erbjuda arbete eller utbildning till marknadsmässig lön, inte hot om fattigdom. Den ska höja kompetens, inte sänka knowhow. Den ska stärka efterfrågan, inte kväva den. Och den ska aldrig användas för att pressa ned ersättningar i resten av trygghetssystemen.

Arbetslöshet fungerar i dag som en inflationssköld. Människor hålls utan jobb för att löner inte ska stiga. Det är ett politiskt val, inte en naturlag. En jobbgaranti gör något helt annat. Den ersätter arbetslöshetsbufferten med en sysselsättningsbuffert. Alla som vill arbeta gör det. Inflationen hanteras genom verkliga begränsningar: arbetskraft, resurser, kunskap och infrastruktur – inte genom mänskligt lidande.

Vi behöver en arbetslinje som väcker förhoppningar, inte farhågor. Full sysselsättning kräver ingen lönedumpning. Den kräver mod att sluta använda de arbetslösa som ekonomiskt skyddsvärn.

Oskar Brandt

Inlägget Jobbgarantin får inte hota med fattigdom dök först upp på Dagens Arena.

Vi uppmanar våra riksdagsledamöter att skyndsamt ta upp DCA-avtalet till förnyad behandling. Sverige ska inte tillåta utländsk makt att ha baser i landet. 

Vi är många som är oroliga över det förändrade världsläget. Stormakten USA, som de flesta svenskar har upplevt som vänligt sinnad, ställer nu krav på Danmark att lämna över Grönland och utesluter inte att i detta syfte ta till militära medel. Huruvida hoten kommer att omsättas i verklighet vet vi inte. 

Ökad risk

När Sverige för snart två år sedan gav USA rätten att använda sig av 17 baser i Sverige, var det inte många som kunde förutse en sådan utveckling. Det avtal om försvarssamarbete, DCA-avtalet, som undertecknades av regeringen i december 2023 ger USA nästintill oinskränkt rätt att använda sig av hamnar, flygplatser med mera som omfattas av avtalet. Enligt avtalet finns inget förbud mot att placera kärnvapen på de 17 baserna i Sverige, och svenska myndigheter har ingen rätt att inspektera det material som USA placerar där. Avtalet gör det således möjligt för USA att utan insyn från svensk sida placera ut kärnvapen på svensk mark, vilket bland annat skulle öka risken att Sverige i ett spänt internationellt läge blir ett mål för angrepp från Ryssland. 

I det nya läge vi nu befinner oss är det nog inte många medborgare som vill se USA använda sig av dessa baser. Det är dags att ompröva DCA-avtalet. Vi uppmanar därför våra riksdagsledamöter att skyndsamt ta upp DCA-avtalet till förnyad behandling. Sverige ska inte tillåta utländsk makt att ha baser i landet. 

Säg upp DCA-avtalet!

Hans Abrahamsson, freds- och utvecklingsforskare vid Göteborgs universitet

Per Abrahamsson, tekn. lic., Svenska Freds

Joanna Agetorp, lärare på Fridhems Folkhögskola

Iréne Alderman, specialpedagog 

Gösta Alfvén, docent och barnläkare

Sigurd Allern, professor emeritus i journalistik

Margit Anderberg, pensionär

Annkristin Andersson, konstnär

Leif Andersson, Mjölby

Tom Appel, Lunds Fredskommitté 

Anders Appelberg, pensionär

Joshua Armfield, Kristna Freds i Luleå

Henry Ascher, barnläkare och professor i folkhälsovetenskap 

Inge Axelsson, barnläkare och professor

Rolf Bengtsson, pensionär och f.d. förvaltningschef

Cecilia Bergh, pensionerad distriktssköterska

Gunnar Bergdahl, kulturjournalist

Peter Bjerling, pensionär

Karin Bergendal, pensionär  

Olof Bergström, skådespelare

Lisbeth Birgersson, arkitekt, Göteborg

Ingela Björck, journalist och pensionär

Tord Björk, medlem i Nordisk Peace Alliance, Sverige

Nina Bondeson, konstnär

Moppan Brag, pensionerad socialarbetare

Unni Brandeby, pensionerad lärare

Ulla-Lena Bäckman, pensionerad präst

Roar Bökset, fil.dr i sinologi

Begoña Campillos, pensionär 

Göran Collste, professor emeritus i tillämpad etik 

Kerstin Dahlberg, journalist, Maglehem 

Maria Dahmén 

Lena Eklund, Malmö

Pia Dauhn, kulturutövare, Karlskrona 

Eva Edström, tandläkare

Lars Englund, läkare,

Ted Ernhill

Ingalill Ek, pensionerad logoped

Inger Eklund, socionom och leg. terapeut

Anita Enmark, f.d. universitetslektor
Kristina Eriksson

Leif Eriksson, freds- och utvecklingsforskare

Lena Fager, psykolog 

Denise Fahlander, freds- och klimataktivist i Gävle

Dror Feiler, tonsättare och musiker

Evalotta Falkeborn, lärare

Maj-Lis Follér, pensionerad docent, Göteborgs Universitet.

Tomas Forssell, musiker, Nynningen

Andreas Falk, arkitekt och forskare, Stockholm
Ola Fransson, pensionerad snickare och lärare

Anna Frisk, läkare

Emanuel Furbacken, pastor 

Eva och Ingemar Furenhed, lantbrukare

Susanne Gerstenberg, Kvinnor för fred, översättare

EvaMärta Granqvist, journalist och konceptkonstnär 

Göran Greider, författare 

Nina Gren, universitetslektor i socialantropologi 

Carl-Henric Grenholm, professor emeritus i etik 

Ingemar Gustafsson, pensionerad trädgårdsarbetare

Brittmarie Gärdenfors, Maglehem

Ulf Gärdenfors

Conny Hansson, Vänsterpartiet i Rättvik 

Lars Henriksson, pensionerad metallarbetare 

Kristina och Lennart Hjelm, pensionärer

Inger Idbohrn och Håkan Asvelius, Eskilstuna

Gabriel Jonsson, docent och medlem i Svenska Freds

Lars Jönsson, civilekonom och pensionär

Gay Glans, pensionär

Ulla Hallström, pensionär 

Birgitta Hedström, psykolog, Broddetorp.

Anna Karin Hammar, präst, författare och teol.dr

K.G. Hammar, ärkebiskop emeritus

Staffan Hildebrand, dokumentärfilmare

Birgitta Hillerström, pensionär, Norrköping

Sven Hirdman, f.d. ambassadör och statssekreterare

Lars G Holm, grafiker

Tommy Håkansson

Agneta Idbohrn, pensionerad socialarbetare, Lund

Inger Idbohrn och Håkan Asvelius

Eva Isaksson Ståhl

Grim Ivarsson, pensionär

Elisabeth Jaenson läkare

Lena Jarlöv, arkitekt 

Elvira Johansson Ordförande I Svenska Freds, Skåne

Jörgen Johansen, forskare och förläggare 

Lisbeth Johansson 

Leif Jonsson, fil.dr.

Karin Jönsson, senior 

Bent Jörgensen, freds- och utvecklingsforskare

Svante Karlsson, freds- och utvecklingsforskare

Mariann Kjellqvist

Taylor Hammerschmied, Jordens vänner

Margareta Larson

Silke Klick, kemist

Ola Korsfeldt, ordförande för Kronoberg Fred och Alliansfrihet 

Annika Landewall, specialistsjuksköterska

Dan Landewall, läkare

Eva Lannö, rektor, medlem i Svenska Freds

Margareta Larson, jur.kand. 

Christina Liedberg, beteendevetare

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria

Karin Lindberg, psykolog

Monica Lindh, pensionerad distriktsläkare

Lena Lingsberg, distriktssköterska

Torbjörn Lodén, sinolog

Johan Lönnroth, före detta vice partiordförande för Vänsterpartiet

Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare

Jan Magnusson

Kristina Magnusson

Tomas Magnusson, journalist 

Gordana Malešević, statsvetare

Hans Mathlein, praktisk filosof

Mariana Mauritzon, socionom 

Claes Melin, kommunpolitiker (MP), Tomelilla

Annika de Mello, folkbildare

Valter Mutt, f.d. riksdagsledamot (MP)

Per Månson, professor i sociologi 

Elena Namli, professor i teologisk etik 

Sima Nasizadeh, Lund

Anders Neergaard, professor 

Bengt Nilsson, pensionär

Bodil Nilsson, pensionär

Christina Nilsson Collste, arkitekt

Ulrich Nitsch

Mats Nilsson, senior utrikespolitisk analytiker, Dissidentklubben Sverige

Margareta Nordh, leg. läkare, Lund 

Bibi Nordström, socionom Lund

Britt Nordström, lärare

Nina Norén, skådespelare/regissör

Alice Norgren, engagerad medborgare

Gunnel Nornholm

Andi Olluri, skribent 

Kjell Olsson, pensionär

José Pacheco, skådespelare

Berit Palmdahl, pensionär

Marika Palmdahl, präst

Sofia Paulin, pensionerad läkare

Inka Persson, lärare och författare 

Ester Pollack Professor emerita 

Ulla Premmert, Höör

Wences Rivas,ed författare

Bert Rolfart, pensionär

Marinella Rolfart, berättare i Norrköping

Anders Romelsjöm, professor emeritus, Stockholm

Anne Rosberg

Bengt Rosén, pensionerad undersköterska, Norrköping

Karin Rosenberg, pensionär, 

Ulla Rudander, pensionär och aktivist

Birgitta Runström, pensionerad läkare

Arne Ruth, publicist

Pia Ryberg, pensionär Norrköping

Märta Råberg, Svenska Freds, Lund

Tapio Salonen, seniorprofessor i socialt arbete

Gudrun Schyman f.d. partiledare

Ove Sernhede, professor emeritus 

Valentin Sevéus, författare

Margareta Siewert, pensionär, f d lärare

Eva Siljeholm, ekolog

Kinna Skoglund, demokratiaktivist

Helge Sonntag, miljöengagerad och pensionär i Borlänge

Christine Stafström

Marie-Louise Steiner, journalist 

Christine Stafström 

Frida Stranne, docent i freds- och utvecklingsforskning 

Inger Stål, pensionär

Johan Sundberg, expert på internationellt utvecklingssamarbete

Per Sundgren, idéhistoriker och f.d. kulturborgarråd

Henrik Sundström, Svenska Freds i Skåne

Leif Sundsvik, ingenjör

Helena Sunvisson. lektor

Nicky Söderholm, kundtjänstmedarbetare och miljöaktivist.

Jens Stilhoff Sörensen, docent i freds- och utvecklingsforskning

Ingalill Sund, adjunkt, Solna

Karin Tedenbrant, bibliotekarie

Lars Tedenbrant, fastighetstekniker, Kulturen  i Lund

Inger Tillström

Alf Turesson, pensionär

Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi

Karin Utas Carlsson, fil.dr. och fredsaktivist

America Vera-Zavala, författare och regissör 

Cecilia Verdinelli, skribent, specialistläkare, Göteborg

Ingrid Wermelin de Lang

Gunnar Westberg, professor emeritus Göteborg

Lisa Westberg, präst, ordförande i Göteborgs lokalavdelning av Kristna Freds 

Lennart Wiborgh, Kommunistiska partiet 

Gill Widell, docent i företagsekonomi, aktiv i Svenska Freds, Brännö

Renée Vickhoff, distriktsläkare och pensionär, Simrishamn

Viveka Wikborn, fastighetsägare

Mariane Wikman, leg. Läkare

Karin Wikström Busch, lärare

Lars-Göran Worrsjö, fredskämpe, Luleå

Karin Wrete, kommunikatör 

Ramon Wyss, senior professor vid KTH, Stockholm

Peter Zimmermann, medlem i Svenska Freds

Johanna Åkerlund, leg. arbetsterapeut 

Jan Öberg, fil.dr. och direktör

Joakim Öjendal, professor i freds- och utvecklingsforskning 

Elisabeth Özdalga, professor emerita i sociologi 

Inlägget Säg upp DCA-avtalet dök först upp på Dagens Arena.

Inför en jobbgaranti och en politik för full sysselsättning. Det skriver Erik Arnell och Peo Hansen.

Regeringen genomför nu en historisk omläggning av arbetsmarknadspolitiken. A-kassan trappas ned, bidragen stramas åt och hårda aktivitetskrav införs. Budskapet är tydligt: det ska löna sig bättre att arbeta, och kosta mer att vara arbetslös.

Många på vänsterkanten avfärdar detta som ren elakhet mot de utsatta. Men det är ett misstag att förenkla regeringens strategi till att bara handla om moral. Deras linje är inte bara ideologisk, den är logisk – givet den ekonomiska modell som styrt Sverige i decennier.

Den cyniska kalkylen 

Både regeringen och myndigheterna utgår från en modell där det finns en nivå av arbetslöshet som inte får underskridas om vi ska hålla inflationen i schack, den så kallade jämviktsarbetslösheten eller NAIRU (på engelska: Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment). I praktiken innebär det att hundratusentals människor används som en inflationssköld – en arbetslöshetsbuffert. De måste enligt modellen stå utanför arbetsmarknaden för att dämpa löneökningar och hindra priserna från att stiga.

Regeringens analys är krass men konsekvent: NAIRU är hög för att arbetslösa är för ”dyra” och trygga. Deras strategi är därför att driva fram en sänkning av lönegolvet. Genom att göra alternativet till arbete – bidrag och a-kassa – så magert och osäkert som möjligt, tvingar man människor att söka jobb till lägre löner och sämre villkor.

Dras denna strategi till sin spets kan den mycket väl minska NAIRU. I teorin kan nämligen en arbetsmarknad alltid ”cleara” om priset på arbete blir tillräckligt lågt. Men till vilket pris? Är en framväxt av ”working poor” och social misär en framgång, bara för att statistiken snyggas till?

I praktiken har den teori som betonar sänkta arbetskostnader som det primära verktyget för att skapa jobb visat sig vara otillräcklig. Även om kostnadsläget påverkar företagens marginaler, är det i första hand förväntningar om ökad efterfrågan som driver nyanställningar. De marginella effekterna på arbetslösheten av senare års kostnadssänkande reformer talar sitt tydliga språk: utan en stabil efterfrågan hjälper det föga att göra arbetskraften billigare.

Myten om den fattiga staten 

Samtidigt haltar oppositionens alternativ. Vänstern föreslår generellt tryggare ersättningar och färre tvångsåtgärder. Det är humant, men utan att utmana den ekonomiska modellen löser det inte Sveriges specifika utmaning. Vi har en stor grupp människor som står långt från arbetsmarknaden. Att bara göra det drägligare att vara arbetslös bryter inte isoleringen och sänker inte NAIRU.

Här måste vi våga prata om grundproblemet: det finanspolitiska ramverket. Efter 90-talskrisen bands politiken vid masten. Strikta budgetregler och överskottsmål infördes för att återupprätta marknadens förtroende genom en stadig minskning av statsskulden och genom att inflationen hölls i schack. Pris- och budgetstabilitet sattes i första rummet, vilket i praktiken gjorde rädslan för överhettning i ekonomin – att underskrida jämviktsarbetslösheten – vägledande.

Ramverket har haft ett högt pris. Genom att ständigt prioritera ”sunda statsfinanser” och teoretiska jämviktsmål framför full sysselsättning, har vi abdikerat från att lösa de strukturella problemen. Vi har låtit bli att investera i de människor som står längst bort, av rädsla för att störa marknaden. Resultatet? I vårt försök att spara oss ur en finanskris, har vi sparat oss rakt in i en social kris med orättvisor, utanförskap och gängkriminalitet.

Vi har hamnat i en intellektuell återvändsgränd. Högern vill piska fram lägre löner, vänstern vill lindra smärtan med bidrag. Men så länge båda sidor accepterar ramverkets logik som en naturlag, förblir massarbetslöshet den enda tillgängliga regulatorn. Båda blocken tar för givet att hundratusentals människor måste offras för stabilitetens skull. De verkar blinda för att passiv arbetslöshet aldrig har varit den enda möjliga eller naturnödvändiga bufferten mot inflation, utan att den i själva verket är ett politiskt val.

Utbildning bryter passiviteten 

Det är dags att byta ut arbetslöshetsbufferten mot en sysselsättningsbuffert – och därmed återupprätta målet om full sysselsättning.

Modellen är enkel: Alla som kan och vill arbeta garanteras ett jobb eller utbildning till en pensionsgrundande minimilön. Det handlar inte om att hitta på ”låtsasjobb”, men inte heller om att ersätta ordinarie personal. Är jobben kritiska ska de vara ordinarie anställningar. Jobbgarantin ska erbjuda enkla övergångsjobb – uppgifter som behöver göras men som idag inte hinns med, inom naturvård, föreningsliv, forskning eller som extra händer i offentlig miljö. Programmet finansieras av staten – som har de finansiella musklerna – men administreras lokalt där människorna och behoven finns.

Detta angriper roten till den höga jämviktsarbetslösheten. Idag vet vi att arbetslöshet tenderar att stiga snabbt men sjunka långsamt. När politiken bromsar ekonomin slås människor ut, familjer går under, kunskaper “rostar” och stigmatiseringen ökar.

En jobbgaranti fungerar tvärtom. När den privata marknaden viker, fångar garantin upp människor. I stället för passivitet erbjuds arbete eller utbildningsinsatser.

Här är utbildningen inte en isolerad åtgärd, utan en del av anställningen. Du lyfter lön, inte bidrag, och du finns i ett socialt sammanhang. Genom att integrera en stark utbildningskomponent ser vi till att arbetskraften rustas upp, snarare än nedmonteras, under lågkonjunktur.

Inflationsspöket 

En stor fördel med en jobbgaranti är att vi slipper dagens gissningslek. Idag tvingas Riksbanken och politiken uppskatta var gränsen för jämviktsarbetslösheten går. Av rädsla för inflation bromsar man ofta ekonomin för tidigt och ”skjuter under målet”.

Om man aldrig tillåter arbetsmarknaden att bli tillräckligt het för att arbetsgivarna ska tvingas anställa även de som står längst ifrån, så hämtar sig arbetslösheten aldrig fullt ut. Resultatet blir att arbetslösheten tar två steg framåt i varje kris, men bara tillåts ta ett steg tillbaka i högkonjunkturen innan politiken bromsar efterfrågan. Genom att ständigt ”fega ur” hamnar fler och fler i det som anses vara en del av den strukturella arbetslösheten – långtidsarbetslösa som står långt från arbetsmarknaden. Inom nationalekonomin kallas denna effekt för hysteresis.

Konsekvensen av hysteresis är enkel men destruktiv: När konjunkturen tar fart står arbetsgivarna inför ett val som ofta slår fel för samhället. Eftersom de långtidsarbetslösa ses som ”rostiga” eller osäkra kort, vågar företagen sällan chansa på dem. Arbetsgivare vill anställa de som redan har anställning och väljer därför att antingen buda över varandra om den personal som redan har jobb, eller – om framtidsutsikterna känns minsta osäkra – att inte anställa alls.

Genom att avstå från att expandera och i stället tacka nej till order skapar företagen en flaskhals. När utbudet inte möter efterfrågan stiger priserna snabbare än nödvändigt. Innan de arbetslösa ens hunnit bli ett realistiskt alternativ har kombinationen av lönebudgivning och kapacitetsbrist tvingat regering och Riksbank att dra i nödbromsen. Ekonomin kyls ner av åtstramande budgetar, tillväxten kvävs i förtid och vi lämnas kvar med en permanent hög arbetslöshet.

Automatisk stabilisator 

Med en jobbgaranti ändras denna dynamik i grunden. Genom att deltagarna i garantin redan befinner sig i arbete minskas rekryteringsrisken drastiskt och de utgör därmed ett reellt alternativ för arbetsgivarna utan att de behöver rea ut sig själva. Programmet fungerar i praktiken som en kvalitetssäkring för samhället; arbetsgivaren ser svart på vitt att individen fungerar i yrkeslivet och har aktuella referenser. Företagen blir mindre benägna att avvakta rekrytering eller starta budkrig över redan ordinarie anställda för att hitta lämplig kompetens och kan nu rekrytera direkt från garantin till fastställda löner och villkor.

Detta löser det största strukturella hindret för full sysselsättning: flaskhalsarna och friktionen på utbudssidan. Det gör att vi äntligen kan låta efterfrågan i ekonomin växa och ”testa gränsen” för vad marknaden tål utan att det blir en inflationsbrasa. Jobbgarantin fungerar här som en effektiv automatisk stabilisator – en aktiv sysselsättningsreserv som står redo att snabbt möta företagens behov, till skillnad från dagens tröga buffert av passiva långtidsarbetslösa.

Då en jobbgaranti minimerar friktionen i övergången mellan bufferten och den privata sektorn, uppnås en snabbare och mer effektiv finanspolitisk stabilisering än vad dagens system tillåter. Efterfrågan dämpas automatiskt och följsamt – helt utan politiska beslut – på ett sätt som ett trögrörligt system med passiv arbetslöshet aldrig kan erbjuda. Samtidigt skapar garantin ett nominellt prisankare för hela ekonomin. Genom att staten erbjuder arbete till en fast lön sätter man ett golv för marknadslönerna och etablerar en tydlig numerärer för prisnivån. Det skapar en bottenplatta som förhindrar att löner och priser börjar skena okontrollerat nerifrån, även när staten för en offensiv finanspolitik. En jobbgaranti motverkar flaskhalsar och skapar en stabilitet som dagens system med medveten arbetslöshet aldrig kan uppnå.

Ett värdigt golv

En jobbgaranti skulle också ersätta en snårskog av behovsprövade bidrag. Det vore administrativt effektivt, men framför allt värdigt. Idag tvingas människor ofta sälja allt de äger eller leva på existensminimum för att kvalificera sig för försörjningsstöd. Det skapar inlåsning och fattigdomsfällor. En jobbgaranti är ingen allmosa. Det är en lön för utfört arbete. Du behöver inte blotta din privatekonomi för en handläggare, du behöver bara dyka upp och göra ditt jobb.

Detta knäcker också rädslan för “frisnyltare”. Eftersom ersättningen är kopplad till motprestation, försvinner argumentet att folk ”lever på andra”. Samtidigt höjer vi lägstanivån i samhället utan att höja den så kallade reservationslönen (tröskeln för att ta jobb), eftersom lönen i garantin blir den nya reservationslönen. Man kan leva på sin lön, men drivkraften att söka sig vidare till högre betalda jobb i privat sektor finns kvar – utan ”ledighetspremie”, eftersom det handlar om att byta jobb mot jobb och inte ledighet mot jobb.

Lärdomar från Extratjänsterna 

Är detta en utopi? Nej. Vi har testat en variant av detta nyligen. De statliga “Extratjänsterna” (2015–2022) var ett steg i rätt riktning. Staten gick in och betalade hela lönekostnaden för att långtidsarbetslösa och nyanlända skulle få utföra enklare arbetsuppgifter i välfärden och ideella organisationer.

Som mest gav extratjänsterna 19 000 människor jobb – en väg in, rutiner och kollegor. Samtidigt avlastades kommunernas försörjningsstöd. Det var samhällsekonomiskt smart eftersom alternativet inte var ”ett riktigt jobb”, utan passivitet. Vi ska inte kopiera extratjänsterna rakt av, men principen var sund: Staten tar kostnaden för att bryta utanförskapet.

Med en jobbgaranti blir ”arbetslinjen” moraliskt försvarbar. Om det alltid finns ett betalt övergångsjobb att gå till, då – och först då – är det rimligt att ställa hårda krav. Då handlar det inte om att straffa folk för konjunktursvängningar och politikens misslyckanden, utan om ett ömsesidigt samhällskontrakt.

Sverige har råd att avskaffa arbetslösheten. Frågan är om vi har råd att låta bli.

Erik Arnell, utredare, MMT för Sverige

Peo Hansen, Professor i Statsvetenskap, Linköpings universitet, och adjungerad professor vid Johns Hopkins University i Bologna

Inlägget Sluta använda de arbetslösa som inflationssköld dök först upp på Dagens Arena.

När människor på flykt beskrivs som hot blir brutaliteten mot dem därefter. Det syns inte bara i USA, utan också i Europa. Och ett försök att försvaga internationell lag, som Sverige ställt sig bakom, kommer inte att göra något bättre.

När 37-åriga Renee Nicole Good sköts ihjäl försvarades det omedelbart av Donald Trump på Truth Social. ”They are just trying to do the job of MAKING AMERICA SAFE.” Brutaliteten hos migrationsmyndigheten ICE rättfärdigas av påståenden om att landet är under attack och måste försvara sig. 

Samma mönster i Europa

Det är inte bara i USA som en sådan vanföreställning leder till brott mot mänskliga rättigheter och att lagar och internationella konventioner sätts ur spel. Samma mönster syns i Europa.

I EU-länderna Polen, Litauen och Lettand framställs de som tar sig över från Belarus som vapen i ett hybridkrig orkestrerat av Putin i Moskva och Lukasjenko i Minsk. I strid mot internationell rätt tillåts de inte söka asyl, utan tvingas tillbaka och blir fast i gränstrakterna. Hur många som går under där i vinter får vi aldrig veta. 

Den polska journalisten Piotr Czaban har nystat upp detaljerna kring en händelse i somras. Den officiella versionen, som har stöd hela vägen upp till Polens premiärminister Donald Tusk, är att en gränsvakt sköt i självförsvar när han attackerades av en 19-årig afghan, Mohamed Hussein. Men i Piotr Czabans reportage framgår det att vakten i själva verket sköt oprovocerat, och till och med när 19-åringen låg på marken. 

Mohamed Hussein överlevde, med brutet näsben och käke, och en fraktur i ögonhålan (ögat hade bokstavligen fallit ut). En läkare intygade ändå att inget tydde på att han utsatts för våld. Sedan deporterades han till talibanernas Kabul. Piotr Czaban frågar vad gränsvakterna innan dess sagt till honom. Mohamed berättar att han fick höra att många som han är terrorister och därmed utgör en fara för EU.

Ny skrivelse

Denna föreställning underhålls i en skrivelse som nyligen lades fram av Gunnar Strömmer och ytterligare 26 europeiska ministrar. ”Våra befolkningars rättigheter och friheter hotas”, hävdar de. Hotet sägs komma från ”människor som utnyttjar vår gästfrihet”, vilket alltså betyder invandrare – och särskilt de som begår brott. Det är därför nödvändigt att hitta ”rätt balans” mellan ”migranters individuella rätt och intressen”. ”Frihet och säkerhet i våra samhällen” ska försvaras.

Skrivelsen lades fram i samband med ett informellt möte mellan justitieministrarna i Europarådets 46 medlemsstater. Datumet för deras diskussion om begränsad räckvidd för Europakonventionen sammanföll ironiskt nog med internationella dagen för mänskliga rättigheter, den 10 december.

Konventionen är ett av de första bindande rättsinstrumenten som tydligt anger staters skyldigheter att skydda mänskliga rättigheter. Att vilja reformera den lagtexten är ingen liten sak. 

Jag har därför begärt att få ta del av underlaget till regeringens val att stödja skrivelsen, men blivit nekad. Nyhetsmedierna har inte heller bidragit till att göra detta val mer begripligt – en måttligt spridd TT-artikel är det enda spåret i arkivet Retriever. 

Ifrågasatt konvention

De 27 underskrifterna innebär att en majoritet av Europarådets 46 medlemsstater ifrågasätter konventionen. Bland underskrifterna saknas dock justitieministrarna i Tyskland, Frankrike, Spanien och Turkiet – länder som står för ungefär halva Europas flyktingmottagande. Från franskt håll har skrivelsen fördömts och beskrivits som ”lömsk”.

Bakom texten ligger Italiens premiärminister Giorgia Meloni och Danmarks statsminister Mette Frederiksen. Redan förra våren tog de ett gemensamt initiativ till ett öppet brev till Europadomstolen, något jag uppmärksammade i Dagens Arena. Brevet var undertecknat av regeringschefer i nio EU-länder som sa sig vilja diskutera tolkningar av Europakonventionen. De påstod att dessa tolkningar hade ”resulterat i att fel människor skyddas och inneburit alltför många begränsningar kring staters förmåga att fatta beslut om vem som ska avvisas”. Alain Berset, generalsekreterare för Europarådet som står bakom domstolen i Strasbourg, påpekade att en politisering av dess verksamhet inte är önskvärd. 

Ulf Kristerssons underskrift saknades på det öppna brevet, men från Sverige hördes heller inga invändningar. Det visade sig senare att Moderaterna var beredda på att ansluta sig till kritiken av hur lagen tolkas, men att Kristdemokraterna och Liberalerna motsatt sig det – till Sverigedemokraternas stora indignation.

Urholkning av rättigheter

Institutet för mänskliga rättigheters direktör Fredrik Malmberg har varnat för att Melonis och Frederiksens påverkansoperation, som Sverige nu alltså står bakom, ska leda till ”en successiv urholkning av grundläggande demokratiska rättigheter”. Ifrågasättanden har även kommit från bland annat nätverket ENNHRI som binder samman europeiska institutioner som jobbar med mänskliga rättigheter, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Michael O’Flaherty och flera forskare, till exempel de här och de här.

Mötet i december utmynnade i en deklaration om Europakonventionen och migration, som väntas bli antagen vid ett möte med Europarådets ministerkommitté i maj. Lite talar för att det innebär goda nyheter för människor på flykt. Vid EU:s yttre gräns fingrar vakterna redan på sina vapen.

Thord Eriksson 

Inlägget Melonis och Frederiksens påverkansoperation är dåliga nyheter för flyktingar dök först upp på Dagens Arena.

Välfärdslandet låter människor gå hungriga.

Skäms, Sverige. Det finns inget annat sätt att säga det. När pensionärer, studenter, arbetslösa och låginkomsttagare i ett av världens rikaste länder tvingas ställa sig i kö för matkassar från frivilligorganisationer, då har något i grunden gått sönder.

Detta är inte ett tillfälligt hack i systemet. Det är inte en olycklig konjunktursvacka. Det är ett strukturellt, politiskt och moraliskt haveri.

Sverige har länge älskat bilden av sig självt som humanitär stormakt, som välfärdsförebild, som landet där ingen lämnas efter. Men bakom självbilden växer nu matkön. Den ringlar sig lång utanför kyrkor, missionslokaler och tillfälliga utdelningsplatser. Där står människor som gjort “allt rätt”: arbetat ett helt liv, studerat, betalat skatt. Ändå räcker pengarna inte till mat.

När frivilliga får göra statens jobb

I dag är det Sveriges Stadsmissioner som via Matcentraler och Matmissionen-butiker ser till att människor kan köpa mat till kraftigt reducerade priser. Det är Röda Korset som delar ut varm mat, kläder och akut stöd. Det är Svenska kyrkan som öppnar sina lokaler för matutdelning, soppkök och samtal – inte av religiös iver, utan av ren nödvändighet.

Och ja, Socialtjänsten har enligt lag det yttersta ansvaret. Men i praktiken hänvisas människor vidare, ifrågasätts, kontrolleras, nekas. Resultatet? Civilsamhället får agera sista skyddsnät när det offentliga krackelerar.

Ta Matakuten i Gävle som exempel, ett lokalt initiativ som inte borde behövas i ett land med Sveriges resurser, men som i dag är livsnödvändigt för många.

Det är vackert med solidaritet. Det är fult att göra den nödvändig.

Matköer hör inte hemma i ett välfärdsland

Låt oss vara brutalt ärliga:

Matutdelning i Sverige är inte ett tecken på generositet. Det är ett tecken på politiskt misslyckande.

När människor måste välja mellan hyra och middag. När pensionärer drar ner på maten för att ha råd med mediciner. När studenter lever på nudlar och skam. När barnfamiljer går hungriga i tysthet. Då handlar det inte om individuella livsval, då handlar det om systemfel.

Och samtidigt, i samma land, slängs enorma mängder fullt ätbar mat varje dag. Svenska hushåll, butiker och grossister bidrar till ett absurt matsvinn, trots kampanjer, appar och goda ambitioner. Vi har alltså både överflöd och hunger, sida vid sida.

Det är inte bara ineffektivt. Det är omoraliskt.

Politisk tystnad är också ett val

Var är ilskan i riksdagen?

Var är krisinsikten hos regeringen?

Var är skammen?

I stället får vi höra att “bidrag ska inte vara för generösa”, att människor måste “ta ansvar”, att marknaden ska “justera sig”. Men marknaden bryr sig inte om tomma magar. Den bryr sig om vinst.

När välfärdsstaten drar sig tillbaka kliver frivilliga fram. När politiken abdikerar får ideella krafter hålla ihop samhället med tejp och god vilja. Det är varken hållbart eller rättvist.

Skäms, Sverige

Ett samhälle ska mätas i hur det behandlar sina mest utsatta inte i BNP-statistik, inte i självberöm, inte i glansiga internationella rankningar.

Att människor i Sverige går hungriga 2025 är en skamfläck.

Att vi vant oss vid det är ännu värre.

Så ja: skäms, Sverige, tills ni politiskt tar ansvar för att ingen ska behöva stå i matkön i ett land som har råd att göra bättre.

Kari Parman, oberoende debattör

Inlägget Sverige borde skämmas dök först upp på Dagens Arena.

Denna gång finns en avgörande skillnad: det iranska samhället kommer inte att vända tillbaka.

Det är ingen hemlighet att ett uråldrigt folk med en rik civilisation under närmare femtio år systematiskt har isolerats och förtryckts av en regim. I dag pressas denna regim tillbaka av ett folk som åter tar plats i samhällets alla delar. Ett folk vars rötter sträcker sig tusentals år tillbaka i historia, kultur och identitet har nu, likt en fågel Fenix, rest sig ur sin egen aska och åter krävt rätten att själv forma sitt öde.

Denna resning är varken tillfällig eller begränsad. Den är resultatet av årtionden av politiskt förtryck, systematiskt våld, massakrer, förnedring, fattigdom och ett konsekvent förnekande av den mest grundläggande demokratiska rätten: att få välja sin framtid.

Funnit sitt ledarskap

Nu har Irans folk åter gått ut på gatorna i miljontal över hela landet. Från storstäder till gränsområden hörs en gemensam röst: kravet på frihet, värdighet och en annan framtid. I demonstrationerna återkommer ett namn – kronprins Reza Pahlavi – som för många, oavsett politisk uppfattning, har blivit en symbol för föreningen mellan Irans historiska identitet och en sekulär framtid grundad på folkets fria vilja.

Rörelsen har därmed funnit sitt ledarskap och lämnat splittringen bakom sig.

Inför denna kollektiva vilja har makthavarna återigen tagit till repression. Ett landsomfattande internetavbrott, tystandet av folkets röst och Irans isolering från omvärlden är centrala delar av strategin. Senast detta skedde krävdes över 1 500 människoliv – ett sår som ännu präglar samhället. Även i dag rapporteras dödligt våld. De senaste siffrorna, bland annat från Iran International, talar om så många som 12 o00 döda. Dessutom massarresteringar och systematiska försök att dölja förtryckets omfattning.

Men denna gång finns en avgörande skillnad: det iranska samhället kommer inte att vända tillbaka. Detta är “det iranska folkets revolutionära röst” – en röst som reser sig ur historien och pekar mot en ljusare framtid. En generation som inte längre har något att förlora står sida vid sida med generationer som fortfarande bär minnet av frihet och hopp.

Helt folk hålls off line

Folk i Iran har rest sig, enat och beslutsamt. Denna rörelse är varken tillfällig eller möjlig att tysta. Förr eller senare kommer den kollektiva viljan att segra, och Iran åter tillhöra sitt folk. På gatorna ekar ropet ”Javid Shah” – i dag en symbol för nationell värdighet, historisk identitet och ett sekulärt, demokratiskt styrelseskick.

Vårt budskap till världen är tydligt: förbli inte likgiltiga och tysta. Regimen har stängt ned nästan alla kommunikationsvägar. Internet är släckt, och i många delar av landet fungerar inte ens vanliga telefonsamtal.

Ett helt folk hålls därmed i praktiken i ett ”offline-tillstånd” för att möjliggöra förtryck bortom världens blickar. Detta är ingen teknisk åtgärd – det är ett medvetet politiskt verktyg för att dölja våld, massarresteringar och dödligt förtryck.

Tystnad inför detta är liktydig med medverkan. När kommunikationen stryps förnekas människor inte bara sin röst, utan även sin rätt till liv, säkerhet och värdighet.

Var Irans folks röst och ropa, på alla språk ni kan, om den brutala massakern på civila som möjliggörs genom avstängningen av internet och blockeringen av kommunikationslinjer – i syfte att tysta en hel nation.

Mandana Heydarian Hermansson, persisk-svensk författare och översättare, medlem i Sveriges Författarförbund

Inlägget Var Irans röst – ropa på alla språk dök först upp på Dagens Arena.