Feed aggregator

Skolan ska inte vara en analog bubbla. Den ska vara den plats där eleverna lär sig att bemästra de verktyg som styr världen, skriver Magnus Hansson, förälder och tekniker.

Sverker Sörlin svarar Per Sundgren på dennes kritik av historieskrivningen i Kulturens värde.

Per Sundgren har invändningar mot mitt sätt att skildra Arthur Engberg. Jag tycker på sätt och vis att de är befogade.

Jag delar inte Engbergs visionslösa och traditionella syn på skolfrågorna och jag har reservationer inför hans konventionella hierarkisering av olika kulturyttringar. Därför diskuterade jag heller inte dessa sidor av hans åsiktspanorama. Det borde jag kanske ha gjort.

Jag uppehöll mig tvärtom vid saker i hans gärning som kulturpolitiker som jag tycker framstår som mer intressanta och som kontrasterar mot senare tiders politik. Det gäller just värden. Även om en del går att ifrågasätta i förhållande till progressiva värderingar i vår egen tid, så framstår Engberg ändå som en besjälad och visionär förespråkare för en kultur som förtjänar en hög och central plats i samhället och bland medborgarna.

Jag tycker om det.

Dåtidens kulturbegrepp var vidare

Engberg trodde på kulturens kraft och han ville att så många som möjligt skulle få ta del av kultur. Det är tankar som lever kvar som en begreppslig artefakt i begrepp som ”kulturell välfärd”, men som inte längre verkar ha någon särskilt stark ställning i den politiska verkligheten. Det är synd. Det är av sådana skäl som jag valde att uppmärksamma Engberg, just för att han verkligen ville att kulturen skulle vara något som hade ett stort, högt, närmast heligt värde. Och att han ställde sig upp mitt på torget, och mitt i riksdagens plenisal, och sade just detta, med klingande vältalighet, som inte bör betraktas som ett lyte.

Jag är också obenägen att välja. Mellan å ena sidan till exempel en skola för alla i syfte att skapa likvärdiga livschanser, också för alla. Och å andra sidan en hög föreställning om kulturen som en enastående livgivare och meningsskapare för enskilda människor. Jag tror att båda är möjliga samtidigt. I diskussionen av min bok har det förekommit nästan motsatt tolkning till den som Per Sundgren framför. En och annan har sagt att jag beskriver den moderna kulturpolitiken sedan 1970-talet som en finmöbel och att jag skulle tycka att hela denna politik var missriktad. Det är en övertolkning.

Jag försöker egentligen mest av allt att göra en sak i denna bok, och det är att förklara att vi helt och hållet missförstått kulturens politiska betydelse. Per Sundgren tycker att jag blandar in för mycket när jag diskuterar 1900-talets debatter om kulturen: sociala frågor, miljö, samhällsplanering. Men det är inte jag som blandar in dem. Så var det. Dåtidens kulturbegrepp var mycket bredare, och med dagens smalare kulturförståelse kan vi inte ens se att kulturen var ett mer omfattande fenomen.

Jag vill att vi ska kunna se denna större kultur, inse att det var möjligt att tänka så. Och tänka att kulturens, och demokratins, idé var att verka för att förbättra samhället och medborgarnas liv på alla dessa områden. Och att skapandets högsta frukter skulle tillmätas värde i detta samhälle och i dessa människors liv.

Jag gör detta inte för att jag tror att det går att återskapa en situation där kulturpolitiken ska ha ett slags överhöghet över andra politikområden. Utan för att påminna om hur dessa värden devalverats. Miljödepartementet lades ju nyligen ned av den sittande regeringen. En dag kanske någon tar bort kulturdepartementet också och säger att frågorna behandlas í en Division för det svenska kulturarvet, knuten till försvarsdepartementet?

Kulturen förlorar på det sättet att tänka

Min kritik utspelas på kulturens område, men den handlar till sin kärna om en kritik av hur effektivisering på alla områden har kommit att bli det överordnade värdet. En av de största förlorarna på detta sätt att tänka är kulturen.

Om ingen försöker beskriva och artikulera kulturens värde så kommer dess plats i samhället, och i statsbudgeten, inte att gå att försvara. Som historiker kan Per Sundgren säkert leva sig in i att historieskrivningen kan vara en metod att få kontakt med tankar och idéer som kan hjälpa oss att förstå vårt nuvarande predikament.

Min bok bygger huvudsakligen på sådana implicita analogier och kontrasteringar. Och vad jag då tycker mig se är hur kultur och folkbildning befann sig i en långsiktig progression under stora delar av 1900-talet. Man kan diskutera detaljerna, men kulturfrågorna drog till sig visionär kraft och utopisk energi. Folkbildning och kultur expanderade, argumenten vilade ytterst på att de hade en hög värdering.

Och Per Sundgren har rätt, det gick att se en nytta med kulturen och bildningen. Jag vägrar på nytt att välja. Det måste vara rätt av ett samhälle att ge sina framstående konstnärer ekonomiskt underlag att bedriva sitt nyttiga samhällsarbete med armlängds avstånd från styrande politiska krafter. Och samtidigt säga att bildning för alla gör hela samhället bättre.

Jag kanske borde ha nämnt, som Sundgren, att idrott, spel och lek kan ge lika goda hälsoeffekter som opera och konst (rentav bättre…). Vad de har gemensamt är att de för människor samman. Jag tror att man kan beskriva kultur som framförallt ett omsorgsarbete, och att denna omsorg mellan oss i samhället är det som skänker dessa favörer.

Vad betyder detta värde?

Jag vill dock invända mot Sundgren på en punkt. Hans första mening. ”Har kulturen ett värde?” Han påstår att det är den frågan som fått mig att skriva min bok. Jag hade inte behövt inte skriva en enda rad för att svara på den frågan, och mitt svar är ja! Det visste vi väl alla, att kulturen har något slags värde.

Jag ville mer, nämligen försöka förstå vad detta ”ja” betyder. Och efter att ha levt ett liv med och i och för kultur, och i hög grad också folkbildning, så var jag positivt förvånad över att jag hade så pass mycket nytt att upptäcka genom att skriva denna bok. Och min huvudupptäckt är att kulturens värde på samhällsnivå är ojämförligt mycket större än vad den statliga kulturbudgeten representerar. Den är bara en aspekt av vad kulturen är som samhällelig gemensam egendom. Vår kultur är det som håller samhället samman och gör samhället till vad det är.

Winston Churchill var konservativ, men det hindrar inte att jag tycker att han hade en del bra idéer (precis som Arthur Engberg, de hade en del gemensamt, faktiskt). Churchill hade en bra idé när han sade i ett tal 1938 att ”Den skall det gå illa för som inte förmår betrakta konsterna med den respekt och vördnad som de förtjänar.” Jag ser inte att det är vad politiken gör i Sverige.

Få försöker numera med sitt tal och sina gärningar föra konsten upp till högre nivåer, som exempelvis ännu Olof Palme kunde göra. Han kallade Sverige för en studiecirkeldemokrati. Det är en vacker bild av demokratin, att medborgarna kommer samman. Sundgren skriver det själv: Kulturen behövs som ”en demokratisk kraft, som behövs, inte minst nu, när auktoritära krafter växer sig allt starkare”. Han har alldeles rätt. Och han säger att det är lätt att hålla med mig när jag framför sådana tankar.

Och därmed har han på sätt och vis på egen hand bemött ännu en invändning: att jag skulle vara emot nyttan och ensidigt betona kulturens egenvärde. Men jag skulle inte vilja stanna vid nytta, som kultur har för välbefinnande och självkänsla och den känsla av trygghet och det underbara med alla associationsmöjligheter som bildning och kunskap ger. För den verkliga nyttan har just att göra med hur kultur och bildning kan knytas till samhället som gemensamt projekt och vår dyraste egendom.

Måste ompröva vår syn

Vi har inte behövt tänka på det under lång tid. Eller så trodde vi. Men de politiska konvulsioner som Europa, världen och även Sverige nu går igenom gör det nödvändigt att ompröva vår ganska lättfärdiga syn på kultur och bildning. Vi behöver dem. Fler och fler inser det. Kanske är det också därför som vi har detta meningsutbyte, Per Sundgren och jag, och därför som det kommer ut flera böcker just nu om makt och värde hos kultur och konst.

Kulturen betyder något för att den har värde och för att den säger något om vad vi vill som samhälle. Kultur och bildning är inga impregneringsmedel mot skadliga tankar som man kan köpa billigt över disk. De är ett aldrig avstannande arbete för att hjälpa våra sköra samhällen att gå upprätt. Vi bör ge dem ”den respekt och vördnad som de förtjänar”. Det gör vi inte med nuvarande politik.

Per Sundgren tycker att jag är vag och att jag borde ha varit tydligare i mina förslag om hur vi tar frågan vidare. ”Några konkreta förslag ges inte.” Det stämmer inte riktigt. Jag ger några antydningar om i vilka banor vi bör tänka i slutkapitlet. Jag pläderar för en djupare integration mellan kultur/bildning och utbildningssystemet, från förskola till högskola. Jag pekar på behovet av ett nytt bildningsinnehåll knutet till en förändrad världsbild kring begrepp som antropocen. Även i övrigt dyker det upp förslag för den som har ögonen med sig.

På sidan 69 skriver jag: ”Vi behöver en idé om den kollektiva nyttan av kulturellt arbete och kulturella kompetenser och hur också dessa ska ses som legitima, framåtsyftande investeringsobjekt”. För tror man att kultur och bildning har genuint samhällsbyggande funktioner av största värde (där är ordet igen), så vårdar man sig om dem. Vård kostar, i engagemang, men också i form av, ja, det måste sägas: pengar.

Men huvudsakligen lämnar jag det till andra att tänka på. Medborgare och politiker. Boken är till för att hjälpa dem, oss alla, att tänka stort och inse vilka dyra värden kulturen handlar om.

Sverker Sörlin

Inlägget Vi har missförstått kulturens politiska betydelse dök först upp på Dagens Arena.

Sverker Sörlin har rätt i sin övergripande tes, men jag har synpunkter på historieskrivningen. Per Sundgren skriver om boken Kulturens värde. Läs också Sverker Sörlins svar. 

Har kulturen ett värde? Det är frågan som fått Sverker Sörlin att skriva en bok med titeln ”Kulturens värde”. Boken, som betecknas som en essä, vrider och vänder på kulturbegreppet. Framför allt är boken en kritik av ett kulturbegrepp som begränsas till konstarterna och kulturarvet, det som ryms i statsbudgetens siffror.

Kulturen är enligt Sörlin något mycket större, något som handlar om våra liv, om det samhälle som vi lever i, en demokratisk kraft, som behövs, inte minst nu, när auktoritära krafter växer sig allt starkare.

På detta övergripande plan är det lätt att hålla med Sörlin. Men det blir ofta mycket vagt. Nästan allt som vi tycker är viktigt, demokrati, miljö, mänskliga rättigheter, ingår i och är delar i kulturens värde. Samtidigt är boken ett slags historieskrivning och granskning av den svenska kulturpolitiken. För det finns traditioner, främst folkbildningen, och personer, främst Artur Engberg, som har förstått att kulturpolitiken måste utgå från ett annat bredare kulturbegrepp. När det gäller främst denna historieskrivning har jag invändningar.

Konservativ kultursyn

Låt oss börja med Artur Engberg. Han är den kulturpolitiker som mer än någon annan skådat ljuset. Han tänkte stort enligt Sörlin. Javisst, han är viktig. Riksteaterns tillkomst och enprocentsregeln för konstnärlig utsmyckning vid byggande är hans verk och inte minst, det är Engberg som 1938 författar den valbroschyr ”Demokratisk kulturpolitik” som ibland har kallats för det första svenska kulturpolitiska programmet. Målet för den svenska kulturpolitiken formuleras på följande oefterhärmliga sätt: ”Den har att sörja för luft, rymd och ljus, goda förbindelser mellan andelivets olika provinser, motverka försök till isolering, ge hjälp till självhjälp åt allt livsdugligt och främja vidsyn och fördragsamhet.” Som retorik är det oöverträffat, men bilden av Engberg innehåller också helt andra sidor.

Jag tänker inte på den antisemitism som han övergav och tog avstånd från, utan på hans mycket konservativa kultursyn. Han är företrädare för ett klassiskt bildningsideal och såg som sin uppgift att bekämpa både den nöjeskultur och den mer konstnärliga estetiska kultur som växte fram i det moderna industrisamhället. Enligt Engberg hade kulturen allt sedan antiken befunnit sig på nedgång, den moderna maskinkulturen hotade de andliga värdena och det själsdödande industriarbetet kontrasterades mot det skapande hantverket. För Stockholmsutställningens funktionalism och för den framväxande estetiska modernismen hade han ingen som helst förståelse: ”Det finns målare, som sätta en ära i att måla en elefant, så att den kan förväxlas med ett piano, och vice versa.” (Riksdagen 1928).

Enligt Sörlin hittade Engberg ”en balans mellan exklusivitet och folklighet”. Den balansen har jag svårt att finna. Engberg föraktar det moderna nöjeslivet, det är en dekadans och nivellering. Dit hör dansbanan med sin foxtrot och jazzen, liksom visor av Rolf, filmer av Chaplin och den framväxande folkliga idrottsrörelsen.

Hjälpas ur det vardagliga

För Engberg är kultur och konst något som finns högt däruppe. Det talas därför alltid om att höja människan till dessa andliga värden. För att tillfredsställa människans skönhetslängtan måste hon ”lösas och hjälpas ut ur det vardagliga, trista och grå”. Att kulturens och konstens uppgift är att lyfta människorna över vardagsverkligheten var en inom kulturliv och folkbildning vanlig tankegång i början av 1900-talet. Den sanna verklighet som diktaren ser är enligt både folkbildaren Oscar Olsson och filosofen Hans Larsson något helt annat än den vardagsverklighet där människorna vistas. Under folkbildningens framväxt är det också tydligt att det i arbetarrörelsen, inte minst i de fackliga organisationerna, fanns en kritik mot denna, som man uppfattade, onyttiga bildning högt däruppe. När den svenska arbetarlitteraturen skildrade denna arbetarnas vardagsverklighet hamnade den i konflikt med folkbildare som ansåg att litteraturens uppgift inte var att skildra denna låga verklighet.

I broschyren ”Demokratins kulturpolitik” är det dock skolan som upptar det största utrymmet. Engberg var ju ecklesiastikminister med ansvar för utbildningen, men även på detta område var Engberg konservativ, för att inte säga reaktionär. Det var det gamla latinläroverket han ville bevara. Åke Isling har i sin av handling från 1980 ”Kampen för och mot en demokratisk skola” visat hur Engberg genom åren konsekvent motarbetat försöken att demokratisera skolan och avskaffa parallellskolesystemet, det vill säga systemet med folkskola för flertalet barn och läroverk för de mer gynnade. Detta system kritiserades redan i slutet av 1800-talet av liberalen Fridtjuv Berg och under början av 1900-talet var det han och socialdemokraten Värner Rydén som framför allt drev på för att införa en gemensam bottenskola för alla elever.

Engberg ansåg, i strid mot en socialdemokrat som Oscar Olsson, att realskolan borde förbli en elitskola för de få, men med tillträde för begåvningar ur arbetarklassen. I den långvariga konflikten mellan folkskollärarna som ville demokratisera skolan och läroverkslärarna stod Engberg på läroverkslärarnas sida. Han såg dem som försvaret för den klassiska bildningen, med latin och grekiska som viktiga beståndsdelar. Jag kan inte se annat än att Sörlin låter sig förföras av Engbergs retorik. För när Sörlin tillskriver Engberg att demokratin inte kan förverkligas ”om inte det stora flertalet når en högre bildningsnivå”, så rimmar det illa med Engbergs försvar för det parallellskolesystem som hänvisade flertalet elever till folkskolan och en liten gynnad elit till läroverket. Åke Islings avslutande omdöme, som jag delar, är att ”Engbergs storhet mer fanns i ord än i handling och att orden gällande skolområdet föga utpekade framtiden”.

Frågan om kulturen som egenvärde

Sörlin tar också i flera sammanhang upp den folkskola som inrättades 1842. Under början av 1800-talet fördes en diskussion om behovet av en allmän skola, bland annat i den undervisningskommitté, också kallad snillekommittén, i vilken kulturpersonligheter som Tegnér och Geijer ingick. Sörlin beskriver denna snillekommitté och tidens romantiska strömningar som en kulturellt framåtblickande kraft. De satt inte fast i ”statsekonomisk statistik” utan såg till en större moralisk helhet, där bildning och uppfostran ingick. I fråga om en allmän folkskola ställde sig dock denna snillekommitté avvisande. Detta motstånd manifesterades på olika sätt, bland annat genom den fara man såg i halvbildning. I den 1842 utfärdade första folkskoleförordningen framgår också att syftet inte i första hand var bildning utan att sprida ”ett kristeligt sinnelag bland den allt större gruppen av underklasser”. Bibel och katekes blev det viktiga undervisningsmaterialet. Hjalmar Branting skulle senare kalla folkskolan en ”dresseringsanstalt för en tam, lydig och lätthanterlig underklass”.

Så till frågan om kultur är ett egenvärde eller ett instrumentellt värde. Sörlin ser också andra möjliga värden men jag begränsar mig till dessa två värden som ständigt återkommer i den kulturpolitiska debatten. Egenvärden är då något fint medan instrumentella värden är skamliga. Det är Björn Wimans ståndpunkt i DN när han säger att ”bildning alltid ska vara till nytta för något”, vilket han tycker är fel. Men är bildning onyttigt? Jag förstår att han menar att bildning inte får instrumentaliseras och underordnas framför allt ekonomiska värden där bara det är nyttigt som ger ekonomisk vinst. Men självklart är bildning nyttigt. Den får oss att må bättre, den får oss att njuta, den gör livet spännande samtidigt som den ger ovärderlig kunskap och får oss att tänka nya tankar. Vi bör alltså underkänna vinsttänkandet som värdegrund och offensivt våga säga det självklara att bildning är nytta, den nytta som består i att vi kan leva bättre och rikare liv.

Det är vi människor som värderar

Avvisar vi detta vinsttänkande avvisar vi samtidigt detta besynnerliga ”egenvärde”. Det finns inga värden som skapar sig själva. Det är vi människor som värderar. Utan oss finns inga värden. Därför är också l’art pour l’art, konst för konstens egen skull, en besynnerlighet. Ingen konst är till för sin egen skull. Konstnärer vill nå en publik, kommunicera. All konst är social. Konsten och kulturen är alltså till för oss. Men att konst och kultur också kan ha instrumentella värden måste inte vara skamligt. Där håller jag med Sörlin. Enligt Sörlin är det nu bevisat att kultur befrämjar hälsa. Människor som har en aktiv relation till kultur lever längre och är friskare än andra. Ja, visst är det så, men den intressanta frågan är om kultur har större hälsobefrämjande effekter än annat engagemang och andra fritidsverksamheter? Vad jag förstår talar det mesta för att alla verkliga intressen och allt engagemang som samtidigt bidrar med möten mellan människor har en positiv hälsoeffekt. Att kulturella intressen ger större positiva hälsoeffekter än t ex fågelskådning och frilufts- och idrottsaktiviteter har jag inte kunnat finna belägg för. Den kulturekonomiska forskning som växte fram under 1970- och 1980-talen ville framför allt visa att kultur var lönsam. Städer som investerade i kultur blev ekonomiskt framgångsrika, hävdade Lisbeth Lindeborg i sin mycket uppmärksammade rapport ”Kulturen som lokaliseringsfaktor” från 1991. Den kulturekonomiska forskning som var under uppbyggnad skulle dock ganska snart underkänna dessa slutsatser. Sambanden var mycket mer komplicerade.

Nåväl, jag har invändningar, men det innebär inte att jag ifrågasätter det som är Sörlins centrala tes, nämligen att kulturen i bred mening borde spela en mycket större och viktigare roll i vårt samhällsbygge och att kulturen i dag reducerats till den kulturbudget som främst handlar om konstarterna. Däremot tycker jag att argumentationen lider av en genomgående vaghet. För vad ska vi göra om vi håller med Sörlin? Några konkreta förslag finns inte. Så fort vi närmar oss den mer konkreta kulturpolitiken framstår Sörlin som mycket traditionell med sin starka betoning på den professionella konstkulturen. Jag kan inte finna annat än att lösningen för Sörlin, liksom för mig, är en offensiv rödgrön politik som låter humanism och etiska värden inta en central plats i samhällsbygget.

Per Sundgren, idéhistoriker och f d kulturborgarråd (V)

Sverker Sörlin svarar direkt här.

Inlägget Sörlin låter sig förföras av Engberg dök först upp på Dagens Arena.

Spaniens socialistregering öppnar för halv miljon migranter från Afrika och Mellanöstern. Handelsavtal med Indien öppnar för migration därifrån. Och EU vill införa “talangpool” för att ta in miljoner från MENA. DN, kyrkan och flera andra tycker Sverige ska öppna gränserna igen. Kommer trycket att öka för ett nytt 2015?

Jag är med i livesändningen “morgongänget” i Riks. Där tar vi först upp Centerpartiets velande och sedan att vänstersidan ökar trycket för mer migration.

Exemplet med den undermåliga utbildningen till sjuksköterska är symtom på större problem. Varken vetenskap eller yrkesskicklighet utvecklas på ett bra sätt i högskolornas värld, skriver Mats Alvesson och Susanne Dodillet.

Stadsgården på Södermalm har länge framstått som ett oavslutat kapitel i Stockholms stadsutveckling. Det är en bra start att bygga Nobel Center och därefter fortsätta utvecklingen av Stadsgårdshamnen, skriver arkitekt Erik Jarlöv i en replik.

Jag älskar dokumentärer. Verkligheten är ofta mer spännande än fiktionen. Särskilt när men kan dra långa drag, som i SVT-dokumentären om den anonyma familjen Persson som i tre generationer byggt upp och utvecklat en av världens ledande klädkedjor.

För mig var mötet med grundaren, slaktexpediten Erling Persson i Västerås synnerligen givande. Han byggde från ingenting upp en global affärsrörelse som omsätter många miljarder kronor varje år.

Så imponerande. Som för så många som till slut lyckats, gick det inte bra för honom i början. Den första klädbutiken – som han startade efter att försökt sälja ost och kulspetspennor – var nära nedläggning. Men Erling Persson gav inte upp. Han hittade vägar framåt. Och med ett bondförnuft som är underbart att ta del av. Erling gick ut på stan och kollade var människor gick med kassar. En grundidé var att hans butiker skulle ligga där många människor passerade, flanerade och handlade.

Det var så han köpte vapenbutiken Mauritz, läget var rätt. Och han använde namnet när han vidgade kedjan från damkläder till att också sälja herrkläder.

Erling avskydde sammanträden. “Ut och jobba”, var hans uppmaning när möten hölls.

Allt detta är fascinerande att ta del av. Det strider mot vår tids övertro på teoretiska, akademiska kunskaper. Ja, sammanträden är ofta att smita från att göra det riktiga jobbet.

Erling Persson var helt enkelt fortsättningen på bondesamhället. Han höll sig till verkligheten. Inga stora, vidlyftiga påhitt utan jordnära utveckling steg för steg.

När familjen Perssons kollektioner upplevdes som föråldrade, kontaktade sonen Stefan Persson 2004 en av världens ledande designer, Karl Lagerfeld. Han var ju känd att göra kläder för lyxkonsumtion. Perssons fråga var om han inte skulle se det som en intressant utmaning att göra kläder som vanligt folk hade råd med. Karl Lagerfeld nappade direkt och lyfte H&M till nya nivåer.

Allt verkar så enkelt, så självklart. Men det krävs en viss sorts genialitet för att få saker att gå ihop och lyckas. Det har familjen Persson gjort.

Somliga klagar på att dokumentären inte är särskilt djuplodande. Men familjen Persson ställer inte upp på intervjuer. Erling Persson gjorde bara en enda längre intervju och då endast dokumenterad skriftligt. Då är det självklart inte enkelt att göra en dokumentär för TV-mediet. Med de förutsättningar som funnits tycker jag dokumentären är en utmärkt del av svensk nutidshistoria. Se den!

*

Finns hos SVT play: H&M-dynastin

Sverige riskerar att köra AI-strategin i diket. Trots miljardsatsningar bygger vi på en farlig illusion: att mer kod och fler ingenjörer löser allt. Det gör det inte, skriver debattörer.

Oron över att kajen vid Nobel Center förvandlas till ”en otrygg baksida” stämmer inte alls överens med det som projektet faktiskt vill åstadkomma. Det skriver Annika Pontikis i en replik.

Det finns en enklare, snabbare och utredningsfri åtgärd – sätt ett tak för den skolpeng som delas ut i förskott till vinstdrivna skolor, skriver Lars Anell.

Vi måste börja i rätt ända. Att sätta ett tak för vad en vinstdriven skola får tjäna är både fel och svårt. Först ska vi bestämma hur stor skolpengen ska vara för underpresterande skolor som går med vinst tack vare glädjebetyg, låga lärarlöner och ”billiga” elever.

Försöken att sätta ett tak för hur mycket ett aktiebolag får tjäna är dömda att misslyckas. Det är knepigt nog att avgöra vilken kapitalbas som ska förräntas när det handlar om tjänsteföretag med goodwillstinna balansräkningar. Men framför allt är det lätt för moderföretag (ofta i främmande land) att reglera vinsten genom att tvinga skolor att köpa högt prissatta tjänster. De kan äga och hyra ut skolans lokaler. Skolmat, bibliotekstjänster, kuratorer, konsulter och lokaler för idrott kan köpas till priser som sätts av moderbolaget. Vanligt är också låna ut pengar till en vinsteliminerande ränta.

Omstöpning utan konsekvensanalys

Den första utredningen om skolpeng handlade i allt väsentligt om att garantera en rimlig ersättning för de skolor som drevs ideellt. Utredaren konstaterade 1992 att ”fristående skolor” skulle få full kostnadstäckning med ett bidrag som motsvarade 75 – 85 procent av den kommunala genomsnittskostnaden.

Den friskolereform som inleddes 1991 av regeringen Bildt har Per Kornhall berättat om i en bok med den träffande titeln Barnexperimentet. Den radikala omstöpning av svenska skolor som saknar motstycke i omvärlden inleddes utan någon som helst konsekvensanalys. Trots en utförlig redovisning av kostsamma åtgärder som fristående skolor slipper (hälsovård, skolskjuts, hemspråksundervisning, särskilt resurskrävande elever och skyldighet att ta hand om elever som lämnar en fristående skola) slog regeringen fast att en kommun inte får minska bidraget till en privat skola med mer än 15 procent. Det handlade alltså inte om ett tak utan om ett golv – den som ville driva en skola garanterades en lägsta ersättning i förskott utan andra krav än att tillhandahålla en ändamålsenlig lokal.

Inför regeringen Bildts andra proposition om skattefinansierade privata skolor gjordes en utredning om Bidrag och skolavgifter (SOU 1992:38) som pekade på att ett golv på 85 procent innebar en risk att ”fristående skolor skulle få gynnsammare förutsättningar att driva verksamhet än de kommunala skolorna.” Endast några få remissinstanser ville behålla ett minimibidrag på denna höga nivå. Ingen ville ha en högre garanterad ersättning. En överväldigande majoritet ville sänka till 75. Men regeringen Bildt höll fast vid en miniminivå på 85 procent.

Den socialdemokratiska regering som trädde till 1994 inledde med att ge kommuner möjlighet att sänka elevbidraget med högst 25 procent med hänvisning till den nämnda utredningen om ideella skolor. Ett år senare ersatte regeringen, i proposition 1995/96: 200, miniminivån med regeln att fristående skolor ska få ett elevbidrag enligt samma grunder som tillämpas för kommunens egna skolor. Därmed lades grunden för en saftig överkompensation – under trettio år – för skolor som drivs i vinstsyfte.

Pengar att tjäna

Många av dem som argumenterade för att skolor skulle få drivas som aktiebolag insåg att det fanns pengar att tjäna. Det deklarerade motivet var emellertid att konkurrens på ”skolmarknaden” skulle ge bättre resultat till lägre kostnad och samtidigt ge utrymme för pedagogiska experiment. Men det svenska utbildningssystemet har inga likheter med en marknad där pris sätts som ett resultat av utbud och efterfrågan. Inte heller är det relaterat till ”produktens” kvalitet.

Den konkurrens som skulle ha kunnat komma till stånd förutsätter att alla skolor har samma mål och att incitamenten är kalibrerade åt rätt håll. De skattebetare som finansierar utbildning i Sverige har framför allt ett intresse av att deras barn får en utbildning som gör att de kan förverkliga ”sina bästa stämningar längtan.”

Så hade det kunnat bli om kommunala och vinstdrivna skolor tävlade om att ge utbildning av hög kvalitet och belönades efter förtjänst. Men föräldrar och elever visade sig vara mer intresserade av betyg som är värda många miljoner. I jämförelse med kommunala skolor har de privata valt att fylla klassrummen med löften om glädjebetyg och hållit nere kostnaden med lägre löner och billigare elever.

Den marknad som erbjöds när vinstdrivna skolor infördes var både riskfri och kravlös. Var och en som kunde hyra ett tillräckligt stort fyrkantigt rum kunde starta en skola. Under de första femton åren godkändes i praktiken alla sökande med ett antal spektakulära konkurser som följd. Att det skulle sluta med ägare i utlandet dolda under lager av skalbolag var kanske inte givet.

Däremot borde det ha gått att förutse glädjebetygen.

Håller nere lönerna

Betygsinflation finns i alla system där skolor med rätt att sätta betyg konkurrerar om inkomstbringande elever – värst är det vid elituniversiteten i USA.

Förutom att de slipper omfattande extrakostnader ökar de fristående skolorna sina vinster genom att hålla ner lärares löner och sortera bort resurskrävande elever. Den kvalitetsjusterade lärartätheten är och har alltid varit lägre i skolor som drivs i vinstsyfte – och skillnaden är störst på gymnasienivå. Andelen behöriga lärare i kommunala skolor är cirka 15 – 20 procentenheter högre än i vinstskolor.

Peter Letmark dokumenterar i en artikel i DN (2025-09-23) förekomsten av löneskillnader mellan kommunala och vinstdrivna friskolor. Den bygger på en undersökning av fackförbundet Sveriges lärare och en enkät som 32 000 medlemmar svarat på. I genomsnitt tjänar en lärare i en vinstdriven skola 1 100 mindre i månaden. Värst är Internationella Engelska Skolan – en grundskolelärare där tjänar 3 000 mindre än en kollega i en kommunal skola.

I skrivande stund (DN 2026-01-30)får vi veta att förvaltningsrätten kört över Lidköpings kommun och gett Raoul Wallenbergskolan, ägd av Skaraborg AB, rätt att expandera sin verksamhet trots att det leder till att kommunen med betydande kostnader måste lägga ned skolor. Mer än 80 procent av lärarna i kommunala skolor är legitimerade men bara 51 procent i Raoul Wallenbergsskolan som dessutom är mer än generös med glädjebetyg. Nästan en tredjedel av eleverna får högre slutbetyg i matematik än vad nationella prov motiverar jämfört med 10 – 16 procent i kommunala skolor.

Alla tänkbara knep

Med den konstruktion det svenska skolsystemet har är det oundvikligt att vinstdrivna skolor kommer att ta till alla tänkbara knep för att attrahera ”billiga” elever. Tydligast är detta i fråga om barn med utlandsfödda föräldrar. Försvararna av privata skolor hävdar att de har en större andel utlandsfödda elever. Detta är sant – andelen är 27 procent i jämförelse med 26 i kommunala skolor. Men detta är också det mest flagranta exemplet på att privatskolors kostnader är lägre. Deras utlandsfödda elever kommer från USA, Tyskland och Indien medan de kommunala skolorna tar hand om barn och ungdomar som är födda i Afghanistan, Somalia och Irak.

Att välja bort dyra elever ger dubbel utdelning. Kommunerna har en skyldighet att ta hand om dem vilket ökar de kostnader som ligger till grund för ersättningen till vinstdrivna skolor.

Den största kostnaden för den ordning som infördes på 1990-talet är att det svenska utbildningssystemets legitimitet undergrävts. Elever i kommunala och vinstdrivna skolor tävlar inte längre om betyg på lika villkor. Denna kostnad är svår att underskatta.

Regeringen har just mottagit den stora vinstutredningens slutbetänkande som banar väg för att inget kommer att hända före valet. Ett förslag är att skärpa tillståndsprövning för nya skolor. Kommuner ska få mer att säga till om. En skola ska inte, som sker i dag, kunna lägga ner verksamheten från en dag till en annan och överlåta ansvar och kostnader på kommunen. En skola på fallrepet ska varsla om förestående konkurs. Nystartade skolor ska inte omedelbart kunna dela ut vinst. De ska inte heller kunna glädja aktieägare samtidigt som påtalade kvalitetsbrister finns kvar. Skolpeng och statsbidrag ”bör kunna stoppas och betalas tillbaka, till exempel vid vinstuttag eller misskötsel.” Det ska bli lättare att ta ut sanktionsutgifter och ta över dåligt skötta skolor.

Politiskt misslyckande

Friskolornas branschorganisation Almega utbildning har inte förvånande motsatt sig så gott som alla förslag. Men de har en viktig poäng. Även om detta är ett vildsint slag i luften så skulle förslagen leda till en ”superbyråkratisering” av Sveriges skolväsende.

Socialdemokraternas talesman i ärendet, Anders Ygeman, har lovat att partiet i regeringsställning ska ”stampa ut” aktiebolagens vinster. Det inte helt klart vad detta kommer att innebära men jag är rädd att vi först måste utreda för att ta reda på var och hur vi ska stampa. Det finns en enklare, snabbare och utredningsfri åtgärd – sätt ett tak för den skolpeng som delas ut i förskott till vinstdrivna skolor.

Vi har nu i trettio år överkompenserat de vinstdrivna skolor som undergrävt legitimiteten i det system som fördelar studieplatser för spärrade utbildningar vid våra universitet och högskolor. Det är ett av de största politiska misslyckanden i vår moderna historia. Den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet visar att 74 procent av medborgarna inte vill att ”företag med vinstsyfte att driva skolor.” Nio av tio lärare är kritiska till att friskolor tar ut vinst. Detta måste få ett slut.

 Standardersättning per elev bör sättas till 85 procent av den kommunala skolans elevkostnaden. För att få mer (men aldrig över 95 procent) måste en vinstdriven skola överprestera – vilket ideellt drivna skolor redan gör – och avstå från att sortera elever. Ersättningen för dessa prestationer ska självfallet utbetalas i efterhand när resultatet kan beskådas. Detta är ett lagligt och utredningsfritt förslag. Det skulle innebära att kommunala skolor kommer i närheten av likvärdiga konkurrensförutsättningar.

Lars Anell, tidigare ordförande för Arenagruppen, liksom bland annat ambassadör och generaldirektör.

Inlägget Sätt stopp för fristående skolors övervinster dök först upp på Dagens Arena.

Dagens äldre har drivit en politik som tydligt har gynnat den egna generationen – det gäller det pensionerna, bostäderna och arbetsmarknaden. Nu är det dags för större rättvisa mellan generationerna, skriver Rutger Brattström.

Fastighetsmarknaden behöver inte nya lager av regler för att hantera problem som kan åtgärdas inom befintligt regelverk. Det skriver företrädare för Fastighetsägarna i en replik till S-politiker.

Sverige är det enda landet i Norden där den som är sjuk får betala straffavgift. En stål- och metallarbetare förlorar 325 000 kronor i livsinkomst på grund av karensavdraget, skriver företrädare för IF Metall.

Socialdemokraterna vill försöka skrämma väljarna med SD inför höstens val. Man har ingen politik. Allt man gjorde under åtta år i regeringen gick åt skogen. Man avvecklade kärnkraft, man öppnade gränserna, man daltade i kriminalpolitiken. Därför kan man inte vinna väljare med politik. Så ser partiets valtaktik ut.

Och därför borde Jimmie Åkesson i SVT Agenda ha ljugit och sagt bestämt nej till att bli statsminister. Då förlorar S en sak att skrämmas med. Så lyder SvD-kolumnisten Henrik Torehammars analys: “Åkesson [hade väl] kunnat visa liknande valtaktisk falsk ödmjukhet”.

Men Åkesson är inte falsk. Han tänker inte vara falsk.

Torehammar menar också att Socialdemokraterna kommer att peka ut SD som ledande på högersidan. Detta eftersom det inte längre går att skrämma med att partiet är fascistiskt. Sverige har inte gått under när SD varit med och bestämt regeringspolitiken. “Istället tänker Socialdemokraterna alltså rikta in sig på den ekonomiska politiken den här gången”, skriver han.

Detta hänger inte ihop, eftersom Magdalena Andersson samtidigt säger att hon kan samarbeta med alla utom SD – alltså med högerpartierna M, KD och L. Den tanken bygger på att SD är speciella.

Slutsatsen i resonemanget blir: “Väljare känner ofta på sig när politiker talar sanning eller inte.” Hans slutsats är att om S gör Åkesson till sin huvudmotståndare kan det betyda att man legitimerar honom som just huvudalternativ i svensk politik. “Då blir det enda alternativet till en socialdemokratisk statsminister en röst på SD.”

Intressant spekulation. Och högst sannolik. Det är ju så här Sverigedemokraterna vuxit från en till 20 procent av väljarkåren. De etablerade partierna, med S i spetsen, har utmålat Åkesson som extremist. Svenska folket har sett de hysteriska anklagelserna som lögner. Och i allt högre grad anslutit sig till Åkessons sida, inte trott på etablissemangens skrämselpropaganda.

Det nordiska samarbetet har på många sätt varit en framgångssaga, skriver Folke Sundman och Lauri Kontro.

Den nuvarande internationella regelbaserade världsordningen är i snabb förändring. Kriget i Ukraina, USA:s nya utrikespolitik, Kinas uppgång och det globala syds stärkta ställning förändrar i snabb takt de internationella spelreglerna.

Betydelsen av den pågående förändringen kan väl jämföras med Sovjetunionens kollaps, som innebar att hela kontinentens politiska ordning ställdes i ett nytt läge. Förändringen berör alla former av mellanstatligt samarbete – säkerhet, ekonomi och kultur.

För att trygga sin ställning

De nordiska länderna utgör både inom EU och Nato en betydande grupp av stater, vars medlemmar dock inte i alla frågor talar med en röst. Alla nordiska länder är emellertid numera med i Nato efter att Finland och Sverige anslutit sig. Danmark, Sverige och Finland är medlemmar i EU, medan Norge och Island tillhör europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), som är en slags lättversion av EU. Den gemensamma valutan euron används endast i Finland, men euroländernas penningpolitik påverkar direkt penningpolitiken i alla nordiska länder.

Eftersom de nordiska länderna även som civilsamhällen utgör ”en och samma familj” vore det naturligt att de strävar efter att utveckla sitt inbördes samarbete ännu längre än i dag för att trygga sin ställning i en föränderlig värld.

Det nordiska samarbetet har på många sätt varit en framgångssaga. I Norden har man i praktiken genomfört mycket av det som EU först under de senaste åren har börjat arbeta med. Exempel på detta är passfrihet, gemensamma arbetsmarknader, socialförsäkringsavtal, språkavtal och många andra överenskommelser. Nordiska medborgare kan fritt välja bostadsort, flytta mellan länderna och utöva sitt yrke i ett annat nordiskt land. Norden är redan i dag en slags statsbildning, utan att vara en statsunion eller federation.

Nordens ekonomi hör till världens femton största. Medborgarnas bildningsnivå är hög. De nordiska länderna är fria parlamentariska demokratier och rättsstater där medborgarnas grundläggande rättigheter vilar på en stark grund. Därtill binds de nordiska länderna samman av gemensam historia, språk och kultur.

Ett europeiskt Nato?

De kommande åren kan förändra världen på ett drastiskt sätt. Oligarkier klarar sig fortsatt väl globalt, den radikala högern är på frammarsch i flera industriländer och stormakterna strävar efter att dela upp världen i egna intressesfärer på samma sätt som efter andra världskriget. Kampen om kontrollen över naturresurser är ett av Rysslands motiv i kriget i Ukraina, i USA:s operationer i Latinamerika och i planerna på att ta kontroll över Grönland. Den nuvarande digitala världen erbjuder dessutom allt bättre verktyg för extern inblandning i andra staters angelägenheter, och det är uppenbart att vi i kommande val även i Norden kommer att möta nya former av valpåverkan.

Inget nordiskt land har på egen hand tillräckliga resurser för att effektivt motverka dessa hot. Tillsammans kan de nordiska länderna däremot utgöra en politisk, ekonomisk och militär kraft som även stormakterna måste ta hänsyn till. Nordens strategiska läge i norr mellan stormakter är både ett problem och en möjlighet. Som enad aktör kan Norden också påverka stormakternas beslut. I detta sammanhang är det särskilt relevant att stärka Nordens roll genom fördjupade relationer med länderna i det globala syd och genom samarbete för att återuppliva och förnya den regelbaserade världsordningen.

Om USA genomför sitt hot att ta kontroll över Grönland skulle det med stor sannolikhet innebära slutet för det nuvarande Nato och en grundläggande förändring av relationerna mellan Europa och Amerika. Frågan om att stärka Grönlands säkerhet borde lösas inom Nato.

Anpassningen till ett eventuellt sönderfall av Nato är ingen enkel uppgift. Ändå finns det skäl att tro att det även i ett sådant läge kan hittas lösningar som möjliggör ett ”europeiskt Nato”. Nordens gemensamma försvar är så starkt att det i sig skulle kunna utgöra en stabil grundpelare även för ett nytt europeiskt Nato. Ett kärnvapenfritt Norden bör dock vara utgångspunkten också för en framtida gemensam säkerhetspolitik.

Mer än summan av delarna

Ett nordiskt block som uppträder med en röst – ”the Nordics” – skulle vara betydligt mer än summan av sina delar. Ett fördjupat samarbete förutsätter en reform av de mellanstatliga samarbetsstrukturerna och ett tätare politiskt beslutsfattande mellan länderna. Nordiska rådet kunde ges en viktigare roll än i dag, och de nordiska statsministrarnas möte kunde fungera som Nordens regering, ansvarig för beredning och genomförande av strategiska beslut.

Norden bör bli mer självförsörjande än i dag, inte bara materiellt utan även när det gäller digitala tjänster, som i nuläget är beroende av amerikanska och kinesiska plattformar. Länderna kan också enas om en gemensam politik för regleringen av sociala medier.

Förverkligandet av den nordiska idén kräver fortsatta konkreta reformer som påverkar medborgarnas vardag. Om de nationella personbeteckningarna fungerade i hela Norden skulle det underlätta det dagliga livet och exempelvis möjliggöra öppnande av bankkonton i ett annat nordiskt land. I skolornas språkundervisning bör undervisningen i grannländernas språk stärkas vid sidan av engelskan. Detta är särskilt viktigt för svenskan i Finland och finskan i Sverige. Ett nordiskt oberoende mediesamarbete skulle ytterligare kunna stärka den kulturella grunden för nordisk identitet. Det nordiska ungdomsutbytet och studier i ett annat nordiskt land kunde relativt enkelt mångdubblas jämfört med i dag.

Ett starkare Norden uppstår inte enbart genom deklarationer på hög nivå. Det kan endast ske om de nordiska länderna – internt och sinsemellan – förmår värna de grundläggande drag som har gjort dem till en internationellt intressant och till och med beundrad region. Det innebär framför allt att säkra och vidareutveckla den nordiska inkluderande och jämlikhetsinriktade välfärdsmodellen, respekten för demokratins och rättsstatens principer samt starka verksamhetsmöjligheter för ett brett och aktivt civilsamhälle. Det innebär också ett långtgående gemensamt nordiskt försvar – antingen inom ramen för det nuvarande Nato eller ett nytt ”europeiskt Nato”.

Lauri Kontro  

Folke Sundman

Lauri Kontro är tidigare chefredaktör för Maaseudun Tulevaisuus och har bland annat arbetat som pressråd vid Finlands ambassad i Stockholm. Folke Sundman är tidigare specialforskare vid Utrikesministeriet med lång erfarenhet av nordiskt samarbete, både genom politiken och civilsamhället.

Inlägget Det nordiska samarbetet behöver fördjupas och konkretiseras dök först upp på Dagens Arena.

The referendum paradox, the double-edged nature of digital democracy, and gender exclusion reveal a sobering reality

Originally published on Global Voices

2026 Bangladeshi general election and referendum postal ballot sending envelope. Image via Wikipedia by Bangladesh Election Commission. Public Domain.

Eighteen months after students and youth took to the streets to topple former President Sheikh Hasina’s increasingly autocratic regime, Bangladesh now faces what Chief Adviser Muhammad Yunus describes as a “century-defining moment.”

When Chief Election Commissioner AMM Nasir Uddin announced the schedule for Bangladesh’s 13th national parliamentary election on December 12, 2025, he framed it as a “historic role in advancing the country’s democratic journey.”

The interim government of Bangladesh described this election as “a test the country cannot afford to fail,” noting that “this opportunity for a democratic transition has come at the cost of enormous sacrifices made by the youth.”

Bangladesh, on February 12, will conduct what the European Union calls the “biggest democratic process of 2026”; however, a referendum mechanism, a digital transformation, and systematic gender marginalization expose the potentially shallow foundations of the country’s democratic renewal.

The referendum paradox

On February 12, voters will not simply elect representatives in Bangladesh’s 13th national parliamentary election; they will also vote on constitutional reforms that Yunus claims will shape the country for the next hundred years. Yet this dual mandate creates what might be called democracy’s Trojan horse — a referendum structure that appears democratic in form while potentially undermining democratic legitimacy in practice.

According to the July Charter Implementation Order, voters will receive a pink ballot containing approximately 185 words of dense constitutional language covering four complex proposals. They must answer a single yes-or-no question: “Do you agree with the ‘July National Charter (Constitutional Reform) Implementation Order, 2025’ and the following reform proposals contained in the July Charter?” No detailed explanation appears on the ballot itself. No opportunity exists to approve some reforms while rejecting others. Citizens simply vote yes or no on the entire package.

2026 Bangladesh Constitutional Referendum Postal Ballot. Image via Wikipedia by the Bangladesh Election Commission. Public Domain.

This approach transforms what should be deliberative democracy into what political scientists term “plebiscitary democracy”—a form in which citizens rubber-stamp elite decisions rather than engaging meaningfully with constitutional engineering. Furthermore, as revealed in National Consensus Commission data, only twelve of the thirty proposed reform areas achieved genuine consensus among political parties, yet Yunus claimed “overall agreement” on all thirty issues.

If voters approve the referendum but the elected Constitutional Reform Council fails to finalize amendments within 270 working days, then a Constitution Amendment Bill prepared by the unelected interim government automatically becomes law.

Consequently, Bangladesh could see constitutional amendments drafted by an interim government — which has no electoral mandate — become binding on a democratically elected parliament simply because that parliament failed to complete its assigned task within an arbitrary timeline.

The Bangladesh Nationalist Party (BNP) described this mechanism as “wholly irrational, politically motivated, and absurd,” arguing that no bill can become law without passing through parliamentary procedures and receiving presidential confirmation.

Meanwhile, Election Commissioner Abul Fazal Md. Sanaullah noted that mock exercises showed that each voter required seven to eight minutes to complete both ballots, yet the Election Commission’s current arrangements allow only 54 seconds per male voter and 65 seconds per female voter. Standing in queues for hours will discourage participation, especially among women, elderly citizens, and those with health issues. Some voters may simply leave without casting ballots, reducing turnout and weakening electoral legitimacy.

Additionally, concerns about state neutrality have emerged. Analysts have questioned whether the government can remain neutral when field-level officials — many with administrative or electoral responsibilities — have been mobilized to promote a “yes” vote through grassroots outreach. When the state itself appears partisan, even in the absence of explicit coercion, the perception of administrative pressure becomes difficult to avoid. Such perceptions could trigger legal challenges and post-referendum disputes that further destabilize Bangladesh’s fragile democratic transition.

If the referendum succeeds, it binds an elected parliament to reforms it had a minimal role in crafting. If the referendum fails, government advisers warn that “fascism will return to Bangladesh.” Either outcome suggests that Bangladesh’s democratic transition rests on shakier foundations than revolutionary rhetoric would suggest.

Digital democracy’s double edge

When Bangladesh’s Election Commission banned physical campaign posters for the first time in electoral history, it effectively forced the 13th National Parliamentary Election into the digital realm.

Most major campaigns have moved their center of gravity online, reshaping how candidates reach voters and how voters encounter politics.

Roughly 40 percent of voters are under the age of 37, many with little memory of politics conducted exclusively through rallies, posters, and printed manifestos. For this generation, politics appears first on screens, compressed into short videos, graphic explainers, livestreamed speeches, and algorithm-driven feeds.

The youth-based National Citizen Party emerged after the 2024 student protests and has since made TikTok and Instagram key tools for engagement, reshaping protest momentum into brief, emotionally resonant visuals designed to appeal to first-time voters. Similarly, the Bangladesh Nationalist Party has leaned heavily into interactive online platforms, inviting voters to respond directly to policy proposals, while Jamaat-e-Islami, a right-leaning Islamist party, has experimented with crowdsourcing manifesto ideas through dedicated websites.

Despite impressive headline figures, large segments of Bangladesh’s population remain outside the digital ecosystem. Women, older voters, rural residents, and low-income groups are disproportionately represented among those left offline or semi-connected.

Can this shift online represent a genuine structural transformation toward youth agency and merit-based politics, while excluding millions who cannot participate in online political discourse?

Digital platforms enable smaller parties to mobilize constituencies at minimal cost; however, research reveals that sophisticated bot networks and coordinated propaganda campaigns are already working to shape Bangladesh’s electoral outcomes.

The gender exclusion test

Despite comprising over 50 percent of the population and consistently demonstrating higher voter turnout in competitive elections, women account for only 4.22 percent of candidates in the 2026 election, compared to 6.6 percent of total candidates in the 2024 elections.

Of 2,580 nomination papers submitted by candidates from 51 political parties and independents, only 109 came from women — 72 from political parties and 37 from independents. Based on currently available figures, approximately 2,000 candidates will run in 298 constituencies, with the final number of women candidates still unconfirmed, but remaining below 5 percent, representing the lowest women’s candidacy rate since 1991.

Bangladesh Nationalist Party nominated only 10 women among 287 candidates — a mere 3.5 percent that falls short of even the modest 5 percent target the party itself proposed during National Consensus Commission talks.

Bangladesh Jamaat-e-Islami’s record proves even worse. After entering electoral alliances, the party is fielding candidates in more than 200 constituencies, yet not a single nominee is a woman. This comes despite claiming 43 percent of their members are women and announcing plans to establish “the world’s largest women’s university” by merging Bangladesh’s Eden College and Begum Badrunnesa College. Recent comments from the leadership of the party on the position of women created multiple controversies.

Even the youth-led National Citizen Party, teeming with revolutionary youth leaders with a strong female participation, nominated only three women among 47 constituencies — around 7 percent.

If political parties cannot honor basic inclusion commitments in candidate selection, critics ask why anyone should believe they will implement complex constitutional amendments once elected and insulated from immediate accountability.

As Bangladesh approaches these three tests — the referendum paradox, the double-edged nature of digital democracy, and gender exclusion — they converge to reveal a sobering reality.

Together, these will determine whether Bangladesh’s July 2024 uprising translates into genuine democratic consolidation or merely produces what political scientists call “electoral authoritarianism” with a revolutionary facade.

Written by Zulker Naeen

Fico described the talks as informal and open, calling the invitation a sign of “high respect and trust.”

The performative agitation of Europe’s political class has distracted from countless petty power games between member states and in Brussels. But the existential crisis won’t just disappear

Chief lobbyist warns of effects on access to drugs in Europe

The Austrian government has asked the EU to step in as it joins a growing list of the bloc's countries looking to shield firms from high prices