Feed aggregator

Europe wants to secure recycled aluminium. But by misunderstanding who actually creates it, policymakers risk weakening the recycling industry itself. Good industrial policy starts with understanding the market it seeks to regulate.

Right-wing group will have to find common ground with the Greens

More than 1,500 people are diagnosed with blood cancers annually, but very few access CAR-T

Obstacles to free, essential biomarker testing remain as reimbursement negotiations are underway, and eligibility criteria require clarification

From grassroots coaching in Latvia to wartime resilience in Ukraine, football is helping break down gender stereotypes

The Circular Economy Act should align fragmented EU rules to drive competitiveness and resource security, says Cillian Lohan, President of the EESC’s Civil Society Organisations’ Group

As energy prices soar, advocates worry that Europe’s policy for how to deal with it is spread out across too many sectoral departments

Att det som är bra för Köpenhamns flygplats samt för arbetsmarknad och näringsliv i södra Sverige enbart har positiva effekter regionalt, är ett stort och ödeläggande missförstånd. Det skriver Carl Johan Sonesson, ordförande i Greater Copenhagen.

In today's edition: Ukraine Support Loan, anti-ballistic coalition, AI

In today's edition: green shipping, Deforestation Regulation, underwater mountains

In today's edition: age-gating, European military AI, Kremlin cyber-attacks

In today's edition: Irish presidency, tobacco, wastewater

Karensavdraget brukar beskrivas som en fråga om sjukdom. Men i grunden handlar det om vilket arbetsliv vi bygger. Ska den som blir sjuk kunna stanna hemma, eller ska sjukdom börja med ett avdrag på lönen? skriver Jimmy Nyman.

Arbetare straffas hårdast av karensavdraget. När mensbesvär blir en löneförlust ser vi att arbetarkvinnor får betala ännu ett pris.

Arbetet har rapporterat om en ny LO-undersökning som visar att närmare var femte arbetarkvinna varit tvungen att stanna hemma från jobbet på grund av mensbesvär det senaste året. I gruppen 18–29 år handlar det om 35 procent. LO uppskattar att omkring 160 000 kvinnor i arbetaryrken sjukskrivit sig och första dagen gått helt utan lön på grund av mensbesvär.

Det är siffror, men det är också vardag. Den som arbetar i hemtjänsten, på förskolan, i butiken, i industrin eller på golvet i välfärden kan inte bara flytta arbetsdagen till köksbordet. Jobbet sker på plats. Kroppen måste vara där. När kroppen inte håller, försvinner också inkomsten.

Mensbesvär blir löneförlust

Jag ska inte göra mig till talesperson för kvinnors erfarenheter. Men när kvinnor i arbetaryrken själva beskriver hur mensbesvär blir en löneförlust måste politiken lyssna. Det handlar inte om svaghet eller bristande arbetsmoral. Det handlar om ett system som gör sjukdom dyrare för den som redan har mindre marginaler.

Karensavdraget är utformat som om sjukdom slår lika mot alla. Så ser inte arbetslivet ut. Den som kan arbeta hemifrån har ofta större möjlighet att hantera en lättare sjukdag. Den som måste vara på plats har inte samma möjlighet. Då blir karensen inte en neutral regel. Den slår hårdare mot arbetare.

LO:s undersökning visar dessutom att den slår särskilt hårt mot arbetarkvinnor.

Mensbesvär är inte självvalt. Det är inte något man kan planera bort eller skärpa sig igenom. Ändå gör sjukförsäkringen det till en privat kostnad. När kvinnors kroppar möter ett system som kräver att sjukdom ska kosta, blir sjukförsäkringen ojämställd i praktiken.

Flytta kostnaden från de anställda

Arbetsgivarsidan brukar invända att ett slopat karensavdrag skulle bli dyrt. Men kostnaden finns redan. Den ligger bara på den som blir sjuk. Den ligger hos undersköterskan som förlorar inkomst, hos butiksanställda som går till jobbet med smärta och hos den som måste välja mellan återhämtning och ekonomi.

Det är en märklig syn på ansvar. För när sjukdom görs till en ekonomisk risk skapas ett arbetsliv där människor förväntas bita ihop. Det är dålig arbetsmiljö, dålig folkhälsa och dålig jämställdhet.

Ett starkt samhälle kan inte bygga sin arbetslinje på att människor ska betala för att kroppen inte följer schemat. En sjukförsäkring ska ge trygghet när människor behöver den. Den ska inte straffa dem som har minst möjlighet att runda systemet.

Karensavdraget bör avskaffas. Inte bara för att det är en klassfråga. Utan för att det också är en fråga om jämställdhet, arbetsmiljö och respekt för människors faktiska liv.

Sjukdom ska inte vara en löneförlust. Och arbetarkvinnor ska inte betala det högsta priset för en orättvis sjukförsäkring.

 

Jimmy Nyman, socialdemokrat, beteendevetare och engagerad i arbetarrörelsen.

 

Inlägget Mens ska inte ge löneavdrag dök först upp på Dagens Arena.

Den nya förpacknings­förordningen i EU kommer att leda till högre priser och mer krångel för nordiska konsumenter – allt utan vinning för miljö och klimat. Det skriver företrädare för nordiska bryggeri­föreningar.

Många kommer att bli upprörda. Igen. Två författare borrar djupt i något som präglar vår tid men sällan lyfts fram och ännu mindre problematiseras – att ett matriarkat tagit över. Och är lika skadligt som ett patriarkat.

Det är Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson sin efter  ”Den mjuka staten” från 2024 nu kommer ut med boken ”Det nya matriarkatet”.

Jag har ju tidigare pekat på att Europaparlamentets jämställdhetsutskott är det minst jämställda av alla. Över 90 procent av ledamöterna tillhör ena könet och mindre än 10 procent således det andra. Av någon anledning anses det inte vara ett problem, utan snarare tecken på “framgång” för jämställdheten. Som om 100 procent kvinnor vore det mest jämställda.

Och i Sverige tas många fler arbetsplatser över av kvinnor. I en recension i Svenska Dagbladet skriver Gunilla Kindstrand:

Detta är naturligtvis helt galet. Jämställdhet har slagit över i en sorts manshat. Och få tycks bry sig. Eller vågar säga ifrån.

Men här måste det naturligtvis rensas upp. Det offentliga – i stat, kommun och regioner liksom i all skattefinansierad verksamhet – måste denna extrema idelogisering av jämställdhet raderas ut, omintetgöras. Det hänger på vilka politiker väljarkåren ger sitt stöd i höstens val.

Den som vill se kursändring måste rösta på de blågula, eftersom det är vänstersidan i politiken som driver fram den här obalansen med sitt manshat.

Kulturvänstern är som en trasig LP-skiva, de upprepar sig om och om igen. Nu har DN gått igång på att SD-projektet Migrationskartan.se nu också visar hur antalet moskéer ökat de senaste årtiondena.

Eller som Kristina Lindquist skriver: ”Men att drömma sig tillbaka till ett mytologiskt förflutet är något av en fascistisk paradgren”.

I rubriken på hennes kulturkrönika frågar hon: Vilken epok är det Sverigedemokraterna vill återvända till egentligen?

Mattias Karlsson svarar; “En bättre.”

En halvering av Trafikverkets anslag till transport­forskningen under den kommande tolvårs­perioden kommer att få mycket stora konsekvenser. Det skriver transportforskare från tolv svenska universitet och högskolor.

Ett statsbesök får inte bli en kuliss, skriver debattörerna.

Den första juli trädde Kinas så kallade enhetslag i kraft. Den nya lagen går ut på att tvångsassimilera alla etniska minoriteter i Kina. Tre dagar senare tog Sveriges statsminister och utrikesminister emot Kinas utrikesminister Wang Yi i Stockholm. Samtidigt tänder en tibetansk aktivist eld på sig själv utanför FN:s högkvarter i New York i protest mot Kinas förtryck av Tibet.

Kontrasten kunde inte vara större.

Lojala kinesiska medborgare

Enhetslagen är inte en lag om sammanhållning. Bakom talet om “etnisk enhet” döljer sig en politik som skiljer tibetanska barn från sina familjer och placerar dem i statliga internatskolor där de formas till lojala kinesiska medborgare. Den nya enhetslagen ger denna assimilationspolitik ett starkare juridiskt stöd. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Volker Türk har varnat för att lagen riskerar att ytterligare inskränka grundläggande fri- och rättigheter.

Trots detta välkomnade Sverige en av den kinesiska regimens högsta företrädare som om relationen vore normal. Det är skamlöst.

Det handlar inte bara om Tibet. Miljontals uigurer utsätts för systematiskt förtryc,. Hongkongs frihet har krossats och den svenske förläggaren Gui Minhai sitter fortfarande fängslad efter att ha kidnappats av kinesiska myndigheter. I snart åtta år har det inte kommit ett enda livstecken från Gui Minhai. Kina gömmer honom för omvärlden men hävdar att “han är vid god hälsa”.

Kräv enhetslagens upphävande

Sverige ska naturligtvis föra dialog med Kina. Men dialog får aldrig förväxlas med tyst acceptans. Ett statsbesök får inte bli en kuliss där grova människorättsbrott sopas undan av diplomatiska artighetsfraser.

Vi uppmanar regeringen att offentligt kräva att Kina upphäver enhetslagen, upphör med tvångsassimileringen i Tibet och Östturkestan, friger Gui Minhai, demokratiaktivister i Hongkong och och andra politiska fångar samt står bakom skärpta europeiska åtgärder mot ansvariga för övergreppen.

Demokratier förlorar sin trovärdighet när de talar varmt om mänskliga rättigheter men tiger när diktaturer knackar på dörren. Sverige måste visa att våra värderingar väger tyngre än diplomatiska artighetsbesök.

Sluta behandla Kinas diktatur som en normal stat!

Kurdo Baksi, författare

Mattias Björnerstedt, ordförande Svenska Tibetkommittén

Tao Chan, ordförande Befria Hongkong

Nijat Turghun, Uiguriska utbildningsföreningen

Inlägget Sluta behandla Kinas diktatur som en normal stat dök först upp på Dagens Arena.

Jag är förvånad att inte fler intellektuella övergivit politiska vänstern som ju är alltmer inskränkt i sitt hyllande av Hamas och islam, samtidigt som man påstår sig vara för kvinnor och sexuella minoriteter (dem som Hamas vill förslava eller döda). Men nu har en bekännelse kommit från Martin Jonols som tillhört vänstern hela sitt liv.

Martin Jonols är författare och dramatiker som jobbat för stadsteatrar och Radioteatern. Han växte upp i den vänsterextrema eliten, där morfar var ledande gestalt i Sveriges Kommunistiska parti och riksdagsman.

Med tiden har Jonols ifrågasatt vänsterns “engagemang” och tar nu i boken Samtida bekännelser avstånd från vänstern. Slutsatsen har långsamt vuxit fram, då han ofta ifrågasatt rådande perspektiv genom att vara nyfiken på den mångfacetterade verkligheten som den är snarare än att följa dogmer. Vänsterns attityd är ju tvärsäkerhet.

På ett lågmält sätt beskriver Jonols hur han känt allt större främlingskap med sina gamla kamratkretsar. Som när han var ute med sina söner på fiskeresa och lärde han känna en mycket fiskeintresserad man i en by i Hälsingland. Mannen var bekymrad för dottern som flyttat till Stockholm. Varje vecka läste han om skjutningar och sprängdåd.

“Oron och främlingskapet han kände inför detta hade så småningom fått honom att rösta på Sverigedemokraterna … I mitt flöde på Facebook blir detta slags män ständigt demoniserade, jämförda med nazister och betraktade som ett hot mot demokratin … För min del har jag svårt att med bästa vilja i världen se mannen som rasist eller fascist. Han framstod som mild och vänlig, en långtidssjukskriven, yrkesskadad svetsare som gärna tog en öl på den lokala pizzerian tillsammans med ägaren, som ursprungligen kom från Balkan … Vänsterns oförsonliga dövhet gentemot män av hans sort är sannolikt ett trumfkort för Sverigedemokraterna.”

Från sin tid som lärare berättar Jonols om hur dåligt “regeln om lågaffektivt bemötande” fungerar mot stökiga pojkar. De får härja och förstöra studiemiljön för skötsamma elever. Samtidigt ser han något i de stökiga. När de fick vara i slöjdsalen med en lärare som varit punkare, “häpnade jag över hur glada och belåtna de plötsligt blev när de fick träna på att snickra med min rätt bistra kollega.” Förlorare när oordning får råda i skolan är elever utan föräldrar som kan hjälpa dem med det skolan misslyckas med att lära ut. Författaren skriver det inte rent ut, men här har han ju ett uppenbart konservativt perspektiv på verkligheten, som verkligen inte stämmer med vänsterns antiauktoritära, mer anarkistiska låt-gå attityd.

Boktiteln anspelar på bok av svenska vänsterns stora mentor Jan Myrdal. Hans inflytande har varit enormt, menar Jonols. Och lika skadligt. “Myrdal försvarade Josef Stalin, Pol Pot, massakern på Himmelska fridens torg och dödsdomen mot Salman Rushdie. Ändå har han i årtionden blivit förlåten av tongivande vänsterskribenter på ett sätt som undergräver förtroendet för den vänsterintellektuella traditionen i Sverige.” Jan Guillou, Mikael Wiehe och Andres Lokko citeras.

“För min del har jag fått nog”, skriver Jonols.

Boken visar hur en vaken person ändå kan hänga kvar länge i sina gamla vänkretsar. Det är märkligt lätt att blunda för verkligheten och tro på de fixa idéer man en gång fångats av eller vuxit upp med. Vänskap och tillhörighet betyder mycket för alla människor. Men vissa av oss kan inte låta bli att ta verkligheten på allvar. Se sambanden. Och reflektera över dem. Då kan man tvingas välja. Mellan att fortsätta leva i det som blivit en förljugen värld eller bryta med den för att känna sig fri, rationell och sann mot sig själv.

Jag känner igen den resan. Martin Jonols sätter ord på den. Många fler borde göra den.

*

Disclaimer: Jag har haft kontakt med Martin Jonols om hans tidigare bok Stalin på Östermalm. Och han skriver om det i denna bok.

Roligt att en så erfaren kulturperson uppskattar min analys om svensk kommunism. Den bygger på mina egna livserfarenheter, vilket jag berättade för Jonols. Blir riktigt glad över att han nämner mina morföräldrar, som tillhörde den hårda vänstern fast i en helt annan tid än vår.

Johan Gullberg: I social­försäkrings­systemet finns en grupp vars begränsningar är både varaktiga och ofrivilliga, men som ändå saknar naturligt för­säkrings­skydd mot konsekvenserna av dessa begränsningar.